Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-03-18 05:19
Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Alliansen kör sitt race medan vårdkrisen fortsätter

"Jag har inget hopp om att de som är ansvariga, det vill säga landstingets politiker i Stockholm, ska lyssna varken på mig eller på protesterande personal och medborgare"

Jag wallraffade inte ens när jag, i helgen, lades in på ett av Stockholms stora sjukhus för en virusinfektion och hög feber. Med mig själv var läget exakt så taskigt det kunde vara. Jag var slut som människa och helt utlämnad till vårdens goda händer, ungefär så.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och goda händer finns det gott om i vården, det råder det inga tvivel om och det har det väl egentligen aldrig varit någon diskussion om heller. All den personal jag mötte bekräftade bilden. Trevliga, uppmuntrande och lugnande. 

Arbetsskadad som man är låg jag i alla fall då där, i ett rum med färg som hade lossnat från väggen och nerslitna lister och iakttog inte bara det utan också att en plastpåse från Ikea användes för att husera sjukhusmateriel och att ett lysrör var trasigt. När sjuksystern som skulle ta blodprov frågade vad jag gjorde annars sade jag att jag jobbar och är skyddsombud – och så sade jag lite roat att det nog är därför jag tänker på sådana där saker som att det där lysröret är trasigt. En typisk arbetsmiljöfråga. 

Sjuksystern svarade krasst att det var nog det minsta problemet de hade. På den avdelningen vi var på, akutmottagningen, fanns det till exempel dörröppningar som var så smala att personalen ständigt oroade sig för att klämma sönder patienters armar när de körde igenom dem. Och så var det där med den tunga arbetsbördan också. Den som är för tung egentligen, men som man bär ändå för att inte sätta patienterna i kläm. Man kan ju aldrig uppmärksamma det här för lite egentligen, tyckte hon. Många har slutat när det helt enkelt inte gick att hålla jämna steg med en inhuman takt och uppfylla orimliga krav med obefintliga resurser. Nu är det kris och den borde hanteras. Den borde ha hanterats för länge sedan.

I tisdags under landstingsfullmäktige anordnades en protestaktion utanför landstingshuset i Stockholm. ”Öppna alla vårdplatser” var parollen som syftade till att det i Stockholm finns 600 stängda vårdplatser, trots att behovet av vård är stort. Att vårdplatserna är stängda ska bero på personalbrist. Väntetiderna på akutmottagningarna kan i dagsläget uppgå till flera dygn – något som givetvis borde vara oacceptabelt var som helst. Personal vittnar om brister i arbetsmiljö och skriker efter bättre villkor och de är verkligen inte orimliga i sina krav. Det arbete som förväntas göras borde värderas högre både för den kanske lägst prioriterade gruppen i vården, det vill säga undersköterskorna, till sjuksköterskorna, till läkarna. 

I en resultatöversikt som Sveriges kommuner och landsting, SKL, har släppt hamnar Stockholm på plats 15 av 21 landsting och regioner. Att det inte händer något är konstigt för staden har alla förutsättningar att ändra på sakers tillstånd. För Stockholm är inte fattigt på resurser. Tvärtom har landstinget stora ekonomiska resurser men väljer helt enkelt att hantera dem ungefär som, låt säga, borgerliga politiker som leker experimentverkstad och har lekstuga – fast med vår vård.

Själv skulle jag vara kvar för observation och utredning över natten, förra helgen, när jag hamnade på akuten. Men planerna ändrades. ”Läser du tidningar?”, frågade läkaren som kom in i rummet mitt i natten. Jag svarade att ja det gör jag givetvis. ”Då vet du säkert om problemen i vården och att det är svårt att få plats och så? Jag får skriva ut dig. Det är fullt. Du får komma tillbaka på måndag.”

Så jag åkte hem. Inte för att jag mådde bättre, utan för att det var fullt. Och nu skriver jag en till av alla tusentals texter som har skrivits om krisen i vården. Men jag har inget hopp om att de som är ansvariga, det vill säga landstingets politiker i Stockholm, ska lyssna varken på mig eller på protesterande personal och medborgare. De allianspolitiker som sitter vid makten har visat i alla år de har styrt att de inte är benägna att lyssna alls. De kör sitt race i stället – och se hur det går.