Kultur & Nöje.

2017-10-27 12:00
  • Matti Bye vill ständigt utmana traditionerna kring vad stumfilmsmusik ska vara, bland annat genom att använda andra instrument, ta in elektroniken.  Bild: Gustav Gelin
    Matti Bye vill ständigt utmana traditionerna kring vad stumfilmsmusik ska vara, bland annat genom att använda andra instrument, ta in elektroniken.
  • Matti Bye vann Bästa musik-baggen för filmen ”Faro” under Guldbagge­galan 2014.  Bild: Jessica Gow/TT
    Matti Bye vann Bästa musik-baggen för filmen ”Faro” under Guldbagge­galan 2014. 

Stumfilmsmusikern redo att bli profet i sin hemstad

Det finns kanske tolv personer i världen som arbetar som stumfilmsmusiker. Stockholmaren Matti Bye är en av dem. Efter 30 år i yrket gör han musik i alla möjliga former numera. I dagarna släpps hans tredje soloalbum, utan film.

Matti Bye börjar tröttna på att ­kallas Mr Stumfilmsmusiker.

– Ja, ibland har det varit lite hämmande. För jag gör ju inte stumfilmsmusik längre, jag gör filmmusik, säger han eftertänksamt när vi träffas över en espresso och en västerbottentoast i ett kafé­fönster med utsikt över Södermalms regnvåta gator. Han är klädd helt i marinblå denim, jeans, jeansskjorta och jeansjacka, med ett par röda boots på fötterna och den obligatoriska gubbkepsen på huvudet.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Kvällen före har han spelat piano live till en visning av Mauritz Stillers stumfilmsklassiker ”Herr Arnes pengar” på Cinemateket på Filmhuset. Något han har gjort i nästan hela sitt vuxna liv.

– Det var väldigt speciellt i går. Att spela till just den filmen. Jag har spelat där i 30 år och i går blev det så tydligt vilken enorm utveckling som har skett under den tiden, i sättet att förhålla sig till film och musik.

Hur har det förändrats?

– Jag började spela väldigt klassiskt piano. Jag spelade klassiska stycken till stumfilmer. Det var så man gjorde förr. Men det är så lång tid, två timmar film och man spelar non-stop.Det går ju inte att spela Schubert i två timmar utan du måste ju improvisera. På det sättet fick jag en otrolig möjlighet att utveckla ett eget musikspråk på Filmhuset. Att helt i min egen takt hitta ett sätt att göra musik till filmerna.

Hur mycket är improvisation?

– I går var nog 90 procent improviserat. Men samtidigt oerhört strukturerat, eftersom ramarna finns där i filmen.

Hur ser ditt uppdrag ut för Cinemateket? Är du anställd?

– Jag har aldrig varit anställd där, jag är frilansmusiker. När jag började där spelade jag kanske två gånger i månaden i genomsnitt, nu är det mer sällan. Jag håller ju på att lite lämna att spela där som ordinarie för att jag har svårt att hinna eftersom jag gör så mycket annat, gör annan musik till modern film. Men i går var det verkligen den här känslan av hur häftigt det kan vara. Det är någonting i en livesituation som gör det väldigt speciellt, med film, musik, publik. Ett ögonblick som är just nu.

Matti Bye pratar eftertänksamt och med glöd i ögonen. Det märks hur mycket han älskar sitt arbete.  Men samtidigt vill han ständigt utmana traditionerna kring vad stumfilmsmusik ska vara, bland annat genom att använda andra instrument, ta in elektroniken.

– När jag åker på de här internationella stumfilmsfestivalerna, som i Bologna till exempel, då är vi kanske tolv stumfilmsmusiker totalt. I världen alltså. Det är väldigt smalt. Men till och med då känner jag mig lite utanför, för de har ett gemensamt sätt att spela på som jag känner mig lite främmande inför. De är mer traditionella, konservativa. Om det är dans i en film så tycker de att det är viktigt att följa dansen, vilket jag inte kan begripa. Jag tycker att allt som sker i filmer är på ett psykologiskt plan och att det blir så väldigt konkret om man ska följa bild på det sättet. .

Ofantliga mängder musik

På senare år har han skrivit musik till flera nya storfilmer, som ”Den allvarsamma leken”, ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och ”Faro”, för vilken han vann en Guldbagge för bästa filmmusik 2014.

– Det är ingen större skillnad i sättet att göra musik. Skillnaden är att i stumfilm är det musik hela tiden, den ersätter ju dialogen. Det är sådana ofantliga mängder musik, så att göra musik till ny film känns bara, gud vad lätt!

Även fast publiken är hundra gånger så stor?

– Ja, och att det finns budget för att spela in ordentligt.

Nästa vecka släpper Matti Bye skivan ”This forgotten land”, hans tredje album som soloartist utan någon tillhörande film. Men musiken är likväl väldigt filmisk fortfarande.

– Jag tycker att det är spännande att tänka på musik som är väldigt visuell. Den musik jag själv tycker om att lyssna på har ofta tomma ytor som måste fyllas i med mina egna associationer.

Jag tycker ofta att din musik rör sig i samma ljudvärld som till exempel Nils Frahm, Olafur Arnalds, och Max Richter. Känner du släktskap med dem?

– Ja, de tillhör ju den här neoklassiska scenen, som jag visst känner mig besläktad med. Jag tycker att det är jättefin musik. Det är som att melodin har kommit tillbaka. På 90-talet var det många som lyssnade på Keith Jarrett, som kom mer från jazzen, med det här böljande, improvisatoriska, väldigt tekniska. Nu har det gått mer till den här neoklassicismen, som är något väldigt enkelt och mer dämpat än det virtuosa, vilket jag gillar väldigt mycket eftersom jag tycker om minimalism, Eric Satie, mer eftertänksamt pianospel. Jag söker mig ofta till en melodi, mörkare, mer nordiskt kanske. Man känner att det kommer från olika delar av världen. Vi har en egen röst, men vi har inget bra forum för det i Sverige. Vi har ingen konsertscen för en sådan publik.

Känns det som att ställen som Konserthuset och Berwaldhallen är stängda för dig?

– Jag vet inte. Jag har aldrig haft någon konsert där. Man blir inte profet i sin hemstad. Utomlands spelar jag på precis den typen av ställen, men jag blir aldrig inbjuden att spela solo i Stockholm. Jag har gjort det här jättelänge och jag är redo för en solokonsert. Jag är stockholmare, har bott här i hela mitt liv, men jag har aldrig haft en solokonsert här utan film.

En kvinna kliver in på fiket, slår upp dörren hårt, bara någon centimeter ifrån Mattis axel.

– Oj, förlåt Matti! Nu höll jag på att bryta armen på dig, den är väl ändå ganska viktig, skrattar hon.

Han är uppenbart igenkänd i sin hemstad ändå, Matti Bye.

Matti Bye

Född 1966 i Stockholm. Son till skådespelaren Birgitta Andersson och dramatikern Anders Bye.

Har arbetat som frilansande stumfilmsmusiker på Cinemateket sedan 1989.

Har komponerat ny musik till stumfilmsklassiker som ”Körkarlen” och ”Gösta Berlings saga”, samt nya filmer som ”Maria Larssons eviga ögonblick” och ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Belönades 2014 med en Guldbagge för bästa filmmusik till filmen ”Faro”.

Tilldelades Mårbackapriset 2014 för att ”han gett ett andra liv åt Selma Lagerlöfs berömda berättelser.”

Släpper sitt tredje soloalbum, ”This forgotten land” den 3 november.