Kultur & Nöje.

2017-07-19 07:57
Foto: Pi Frisk

Noveller från Skriva för förändring

ETC Stockholm är stolta och tacksamma över att i detta sommarnummer kunna publicera två texter av ungdomar som sitter inlåsta på en institution i Stockholmsområdet. Ungdomarna ingår i projektet Skriva för förändring, som startade 2015 och drivs för att stötta och utbilda frihetsberövade ungdomar på hem inom
Statens institutionsstyrelse. Projektet finansieras med stöd från Allmänna arvsfonden och ska pågå till årsskiftet. Läs ungdomarnas berättelser!

Vem hade jag kunnat vara i dag?

I grund och botten finns det många faktorer som spelar roll till varför jag hamnade här, men den största faktorn är mitt självskadebeteende och självmordsförsök. Grunden till mitt dåliga självförtroende är en lång, lång historia.

Jag har under mina 18 år fått många olika insatser från socialtjänsten, såsom: familjehem, HVB-hem och institutioner. Dessvärre har inget av dessa insatser fungerat så som jag helst hade önskat, men det finns så mycket som socialtjänsten dock hade kunnat göra annorlunda.

Jag fick mitt första LVU redan som sjuåring, dock hade det troligen varit bättre om jag blivit omplacerad tidigare, att jag inte hade växt upp med en mamma som missbrukat och dessutom hade alkoholproblem och en pappa som lämnade oss för drogerna. Jag hade kunnat växa upp med en helt annan familj, där de hade kunnat vägleda mig på rätt spår och fått en helt annan start.

Min största fundering är: Vem hade jag kunnat vara i dag?

Det som hade kunnat förhindra att jag är där jag är i dag, skulle ha utspelat sig redan när jag var ett litet barn. Socialtjänsten har präglat min uppväxt med ovisshet och otrygghet, vilket har lett till den osäkra person som jag är nu i dag.

I stället för de 28 olika placeringar som de har ”utsatt” mig för, hade de kunnat samarbeta med mig och tillsammans gjort en plan utifrån bådas önskemål. Jag är själv medveten om att jag behöver hjälp, men hade hellre önskat mig en annan väg.

Hade jag fått växa upp i en trygg miljö, med vuxna som velat mig väl, tror jag att jag hade varit en relativt självsäker individ i dag.

Jämt har jag känt mig som ett paket med ett innehåll som ingen vill ha, det minsta lilla fel jag gör resulterar i att jag kastas vidare till ett nytt ställe och ger mig en känsla av misslyckande.

Att vara på ett ungdomshem, mer eller mindre på tvång, gör ingenting lättare, snarare mycket svårare. Jag försöker tänka positivt och bygga upp till det liv som jag en dag ska leva, men ingenting går dit som jag vill. Jag har alltid försökt att vandra rätt väg, men det slutar alltid på fel spår, vad jag än väljer.

Det är svårt att be om hjälp när man inte mår bra, helst hade jag önskat att personalen kunde se när allt inte står rätt till. Jag försöker att be om hjälp, men personalen ser sällan det, i stället ser de ett leende som är masken jag använder.

Michaela

Läs vidare på nästa sida: Detta är vad frihet är för mig