Kultur & Nöje.

2017-02-24 12:00
Pjäsen riktar sig, precis som hela uppdraget för Stadsteatern Skärholmen, till en ungdomspublik.  Bild: Press
Pjäsen riktar sig, precis som hela uppdraget för Stadsteatern Skärholmen, till en ungdomspublik.

Norrtullsligan brännande aktuell feministisk pjäs

När Norrtullsligan har premiär på Stadsteatern Skärholmen i kväll är Elin Wägners klassiska berättelse satt i en modern samtidskontext. Frågorna om feminism, klasskamp och segregation i Stockholm är på många sätt lika aktuella i dag som när historien skrevs för 109 år sedan. 

"Det finns mängder med saker i den här berättelsen som fortfarande är hyperaktuella", säger regissören Carolina Frände.

Elisabeth flyttar in med tre andra unga kvinnor i en enkel hyreskasern vid Odenplan i början av 1900-talet. De jobbar som kontorister, med en lön så låg att den nätt och jämt räcker till hyra och några brödkanter. De sliter ut sig, kämpar i vardagen och diskuterar samhället och möjligheterna att göra motstånd mot de sexistiska männen, de usla arbetsvillkoren och den sjuka bostadssituationen. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det är utgångspunkten för Elin Wägners roman Norrtullsligan, som Stadsteatern Skärholmen nu sätter upp som pjäs. 

Till musik av bland andra Silvana Imam, Little Jinder och Cherrie snurrar föreställningen bokstavligen runt, i en lekfull scenografi och med en rapp dialog, som ofta får gymnasieungdomarna i publiken att skratta när ETC Stockholm besöker ett genomdrag av föreställningen några dagar innan premiären.

Carolina Frände är regissör och chef på Stadsteatern Skärholmen. Hon menar att det finns flera skäl till att de har valt att sätta upp Norrtullsligan just nu. 

– Dels så har vi en stolt tradition här om att göra feministisk konst, det är en sorts grundideologisk ingång för min del. Och det finns ju väldigt mycket att upptäcka i den svenska kvinnorörelsehistorien. Elin Wägner är kanske inte bortglömd, men lite undanskymd får man nog ändå säga. Det är ju inte givet att alla vet vem hon är. Och nu går vi mot 100-årsjubileet av den kvinnliga rösträtten, då är det tacksamt att kasta ett öga drygt 100 år bakåt och se hur mycket som egentligen har hänt, säger Frände. 

Parallellerna till samtidens Stockholm är många. Väldigt mycket har blivit bättre, men samtidigt går utvecklingen långsamt på många håll fortfarande. Bostadssegregationen, vardagssexismen och de ojämställda lönerna är bara några exempel som Carolina Frände lyfter fram. 

– Det finns mängder med saker i den här berättelsen som fortfarande är hyperaktuella. Och tyvärr känns det som att de har blivit ännu mer förstärkta bara de här senaste månaderna, sedan amerikanska valet som påverkar oss som en tsunamivåg just nu. I tankar, yttrandefrihet, ideologi, ”grab them by the pussy”-diskussionen. Kan man säga det som amerikansk president, då tycker jag att vi kan spela Elin Wägner.  

Malin Karlsson spelar huvudrollen som Elisabeth i pjäsen. Hon menar att det är viktigt att påminna om och lyfta fram de här frågorna. 

– Ja, man kan inte inte göra det. Det måste påminnas om ständigt, överallt. Och det slutar ju inte med den här pjäsen. Nu finns det en del lagar på pappret, men det måste planteras i normer, hur folk tänker. Det låter som en klyscha, men om vi kan påverka en enda person så är det jättebra. 

”En form av motstånd”

De senaste åren har vi sett tv-serien Fröken Frimans krig, engelska filmen Suffragette och flera böcker som har fått stor uppmärksamhet, som alla har kretsat kring den feministiska rörelsens uppsving i början av 1900-talet. Carolina Frände tror att det stora intresset för frågorna delvis har att göra med det kommande 100-årsjubileet för kvinnlig rösträtt, men också andra faktorer. 

– Jag tror att det finns ett behov av att granska historieskrivningen. Vi säger det i pjäsen också, att fortfarande så handlar historieböckerna i gymnasiet till 85 procent om den vita västerländska mannens historia. Och då tror jag att det finns ett ganska stort behov av att skapa en ny kontext och granska den här historieskrivningen. Då blir de här jubileerna en möjlighet att lyfta frågorna. Men jag tror också att det har med tidsandan att göra, att det är en form av motstånd. 

Malin Karlsson lyfter en aspekt till: 

– Det finns många offentliga unga tjejer, kändisar, som har starka personligheter och som slåss för de här frågorna. Det gör att många unga tjejer i dag blir intresserade och söker sig längre tillbaka i historien. Jag hoppas att de som ser vår pjäs får upp ögonen för de här frågorna, att de tycker att det är viktigt och spännande att fortsätta jobba vidare på. Kanske inte att de så fort de går utanför dörren vill starta revolution, men att det är någonting som stannar kvar. Att de bär med sig det längre fram.  

Pjäsen riktar sig, precis som hela uppdraget för Stadsteatern Skärholmen, till en ungdomspublik. Det är en utmaning som lockar teaterchefen. 

– Vi har ju ofta en publik som själva inte väljer att komma hit. Det är lärare eller andra som väljer åt dem. Då blir det en utmaning för oss att när de går härifrån ska de känna att de valde själva. Det är alltid en grundhållning jag försöker ha till allt här, säger Carolina Frände.