Kultur & Nöje.

2017-10-06 12:00
  • Nina Hemmingsson är serie­tecknare, konstnär och förläggare.  Bild: Gabriel Lindvall
    Nina Hemmingsson är serie­tecknare, konstnär och förläggare. 
  • Sida ur boken ”På a  svarar jag hej då”   Bild: Nina Hemmingsson
    Sida ur boken ”På a svarar jag hej då”

Livet enligt Hemmingsson

I över 15 år har hon berikat den svenska serievärlden med sina svartsynta, humoristiska och feministiska teckningar. Nu står det förutom serietecknare och konstnär även förläggare på hennes visitkort och dessutom är hon aktuell med den nya boken ”På a svarar jag hej då”. ETC Stockholm fick en pratstund med Nina Hemmingsson innan hon åkte till Bokmässan i Göteborg.

Den som följer Nina Hemmingsson på Twitter kunde nyligen läsa följande tweet:

”Dagens middag: potatischips. JAMEN SKILJ ER SJÄLVA DÅ så får ni se hur jävla redig mat ni äter.”

Det skulle lika gärna kunna vara en av hennes serierutor, det kortfattade, slagkraftiga och ­drastiska har blivit Nina Hemmingssons signum. I en tid där de flesta säger för mycket använder hennes seriekaraktärer bara exakt så mycket som krävs för att beröra, roa eller skaka om läsaren. Privat är Nina Hemmingsson dock mer generös med orden, men har aldrig blivit anklagad för ordbajseri.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


– Jag är inte en babblig person, jag uppfattas nog mer som introvert. Men mina seriekaraktärer fungerar ofta som alter egon eller en slags upprättelse, de säger saker som jag kanske hade velat säga men inte kunde. Det är nästan omöjligt att alltid vara trogen mot sig själv, att göra och säga exakt det man vill. Och om man gör det så har det ett pris. Ibland kanske man inte ens är medveten om allt man känner, för mig funkar tecknandet som ett sätt att komma i kontakt med mig själv på djupet.

Som ett slags psykoanalytiskt tecknande där du undersöker ditt undermedvetna?

– Ja, det skulle man kunna säga. Det kanske låter töntigt och pretentiöst att som konstnär säga att tecknandet är din terapi, men jag tror att om man gör det tillräckligt bra så kan man också beröra andra. Då gör det ingenting att det fungerar som terapi för konstnären.

Har du gått i någon slags terapi utanför tecknandet?

– Ja, det har jag, men det är svårt. Min mamma är psykolog och jag har själv alltid varit intresserad av psykologi, så jag har lärt mig att leverera och säga precis det terapeuten vill höra. Det blir inte så bra terapi då.

Galghumor och dödsångest

Nina Hemmingsson har sedan genom­brottet med seriealbumet ”Jag är din flickvän nu” (Kartago 2006) förknippats med en mörk, absurd och galghumoristisk stil, vilket förstärktes av hennes Sommarprogram 2015 som handlade om ledsenhet, rädsla och dödsångest. På frågan om hon har blivit mer eller mindre svartsynt med åren svarar hon att hennes inställning till livet egentligen inte har förändrats nämnvärt.

– Jag är i grunden en glad och positiv person som gillar att leva, men jag tycker att det är väldigt svårt, livet alltså. Det tror jag att de flesta känner på olika sätt, att det är svårt att leva. Men jag har ett lite bräckligt psyke och hamnar ibland i depressioner. Samtidigt är jag en väldigt stark person, starkare än många andra jag känner.

Så där beskrevs Birgitta Ohlsson också av en gammal pojkvän i Söndags-­intervjun i P1. Stark men också väldigt skör. Är det inte en ganska klyschig beskrivning som framför allt används om kvinnor, att vi är starka utåt men ”egentligen” är sköra. Som om det starka egentligen är en bluff?

– Jo, absolut. Det håller jag med om, det är som om vi inte kan vara både och, lika mycket starka som sköra. Jag är själv väldigt trött på bilden av den ensidigt starka kvinnan, den finns i populärkulturen och det har också blivit ett feministiskt krav att man måste porträttera kvinnor som starka. Det blir väldigt ointressanta och platta porträtt då, och dessutom framstår det som att det är ett val som alla kvinnor har, att vara starka eller inte. Och så är det ju inte!

I sin senaste bok ”På a svarar jag hej då” har Nina Hemmingsson delvis utforskat en ny form och boken är också utgiven på det lilla förlaget Orosdi-Blank som främst ger ut konstböcker. Jag frågar om det är ett behov av förändring eller längtan efter nya konstnärliga uttryck som ligger bakom beslutet.

– Den senaste tiden har jag jobbat mindre med serier och mer sett varje sida som ett enskilt verk, mer som poesi. Jag vill börja måla igen, som jag gjorde förut, men för det krävs det mycket tid. Anledningen till att jag inte gav ut min senaste bok på Kartago är just för att den skiljer sig från mina tidigare seriealbum, den hamnar mer i konstboksfacket och jag ville markera skillnaden med att ge ut den på ett mindre, mer konstinriktat förlag. Det var skönt att göra det på ett lite annorlunda sätt.

Vad skulle du själv säga att boken handlar om?

– Jag skulle säga att den precis som mina andra böcker är född ur frustration, jag gjorde boken under en period i livet när jag var på en själslig plats där jag inte ville vara. Det är nästan alltid frustration som driver mig när jag tecknar, men i det här boken är det  ännu mer frustration i bilderna, jag tror att det blir synligt för läsaren att jag längtar efter något annat.

En av dina senaste teckningar där det står ”Jag ger dig mitt huvud, jag ger dig min själ. Du får ju för fan min själ”. Kan du berätta vad den handlar om?

– Det handlar om hur man kan vara i en relation. Det som jag allra mest vill ge är kanske inte det som är det mest gångbara på marknaden. Man kan ju inte ge någon sin själ, så funkar det ju inte! När man väl ger något på riktigt blir det ofta fel, man har orimliga förväntningar på sig själv och andra i parrelationer. Jag kan själv känna att jag inte har klarat att ge det jag helst vill ge. Den mänskliga kulturen är så skruvad, det är en jävla soppa tycker jag!

Många heterosexuella kvinnor som är feminister och konsumerar konst och kultur,  precis som du och jag, frågar sig själva och varandra hur en ska stå ut med att vara heterosexuell kvinna, feminist och ha parrelationer. Vad är ditt svar på den frågan?

– Jag inte kommit på svaret ännu, det är en mycket svår ekvation. Om det är någon som har svaret så tar jag tacksamt emot. Men jag har ett tips till kvinnor som försöker: se till att ha mycket ensamtid, skapa ett eget utrymme och ha helst ett eget rum om du har möjlighet. Man måste fortsätta göra saker själv och lyssna på sina egna behov.

Det där låter precis som en heterosexuell modern man i Sverige, de är ju ofta experter på att sätta sina egna behov i första rummet och hävda att de måste få mycket ensamtid. Är det inte det som är problemet, att män(niskor) är så individualistiska i Sverige för att vi har lyxen att vara det och därför är oförmögna att uppgå i något gemensamt och göra visst avkall på de egna behovet?

– Jo, det är också sant. Men det är den ytliga och falska svenska individualismen­, den är egoistisk och har ingenting med självkännedom och att respektera sina behov att göra. Det jag menar är att en måste våga lära känna sig själv och vara ärlig med vad en vill och behöver. Då kan man också få empati och medkänsla för andras behov och bli mer generös och empatisk. Det är inte individualism, det är självkännedom.

Fakta

Nina Hemmingsson är serietecknare, konstnär och förläggare på Kartago förlag.

Senaste boken ”På a svarar jag hej då” gavs ut av förlaget Orosdi-Blank i september 2017.

Nina Hemmingsson har skrivit sammanlagt nio böcker och slog igenom med seriealbumet ”Jag är din flickvän nu” 2006 på Kartago förlag.