SMS:a framför Gokväll räcker inte

Håkan Juholts långa figur har kastat en skugga över hela veckan. Det går inte att begripa varför han fick för sig att riksdagen skulle betala hyran för hans sambo. Varför riskera att genomgå det mediedrev som historien har utvecklats till, för drygt tre tusenlappar extra i månaden? Det är självklart att det ökar politikerföraktet och spär på en allmän uppfattning att det är okej att roffa åt sig på andras bekostnad. Jag var brakförkyld i helgen och har därför följt turerna kring Socialdemokraterna noga hemma från soffan. I Ekots lördagsintervju sa sossarnas ekonomiske talesman Tommy Waidelich att partiet inte hade haft med Rut-avdraget i sin skuggbudget ”om de själva fick bestämma”. Men nu förlorade de valet förra hösten på grund av sitt motstånd till Rut (”enligt partiets valanalyser”) och det tvingar Socialdemokraterna att ha med ett modifierat avdrag.

Lite pinsamt att avslöja partiets innersta tankegångar för Sveriges Radios Tomas Ramberg kan tyckas. Tommy Waidelich visar att sossarna inte längre vågar driva sin egen politik. De törs inte höja skatterna eller säga nej till att lågavlönade ska betala städning och läxläsning hos samhällets rikaste. Socialdemokraterna verkar ha tappat tron på människans vilja att hjälpa andra om hon inte får minst lika mycket tillbaka. Lite melodramatiskt går det att fundera över vart den altruistiska godheten har tagit vägen. Det kan jag undra hos mig själv också ibland.

Senast i veckan tackade jag nej till att sitta handfängslad i tre timmar utanför Kronobergshäktet som en solidaritetshandling för de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. En behjärtansvärd aktion som journalistkollegor har tagit initiativ till. Men jag har varit konstant förkyld det här året, nu senast under tre veckor, och är ogärna fastkedjad vid en stolpe och blir kall. Vill egentligen inte vara så slapp och bekväm. Nästa steg är kanske att sms:a in bidrag framför SVT:s Gokväll och tycka sig göra en tillräcklig samhällsinsats. I helgen har miljonerna tickat in till ”Världens barn” efter att programledaren Ebba von Sydow med sin signifikativa sociolekt uppmanat tittarna att ringa ett nummer med många schuor och schänka hundralappar.

Socialdemokraterna och de rödgröna har en stor utmaning i att få en majoritet av svenskarna att vilja betala mer i skatt för ett rättvisare samhälle istället för att ge något bidrag då och då till akuta insamlingar. Förtroendet för den skattepolitiken har helt klart fått sig en extra törn av Juholt-historien. Då är det desto viktigare att Juholt och company själva står fast övertygade i sin syn på inkomstfördelning och inte heller, som Waidelich gav uttryck för, tappar tron på att andra har samma värdering. För att påminna mig själv om människors oegoistiska vilja att göra gott behöver jag bara tänka på mannen i blåställ på restaurangen i mitt kvarter. Han satt några bord från mig och mitt sällskap och drack två öl. När vi bad om notan sa servitrisen att den redan var betald. Va?! Svarade vi förvånat. Kvinnan berättade att mannen, som hunnit lämna restaurangen, bett att få betala våra två laxpuddingar och lika många mellanöl: ”Han tyckte att ni påminde honom om hans ungdom.”