Krönika. Emma Dominguez.

2017-03-19 05:23

Ska jag slösa bort konsten på att bara vara mig själv?

Trots min strategi fortsätter jag att känna skuld och skam över privilegiet som jag har.

Sen jag var ung hade jag drömt om att få vara konstnär. När jag efter många vändor som livet tog mig igenom äntligen kom in på Konstfack, så blev jag överväldigad.  Nu äntligen hade jag fått tillgång till tre års CSN för att få göra konst! 

Det första vi fick göra var att visa upp ett konstverk, som vi hade skickat in som arbetsprov, på en utställning i skolan. Jag valde en serie fotografier med militariseringen av förorten som tema. Men på en gång så kände jag att det här inte var den publiken som jag ville skulle se mina foton. En publik med samma erfarenheter av förtryck hade förmodligen känt igen sig, förstått och fått känslor upprörda inom sig. Men för de flesta i publiken, som vanligtvis besöker Konstfack och som går där, så är detta inte deras vardag. Och jag kände att deras blick bara skulle gotta sig i misären, tycka synd om och fortsätta att se förorten ur sin stereotypa objektifierande blick. I stället valde jag att ta in två skådespelare som skulle spela civilpoliser, utan att någon visste om det, och rasprofilera publiken utifrån deras vithet medan de kollade på konstverken som handlade om polisiärt förtryck i orten. 

Det kändes bra att få ta makten över rummet på det sättet och faktiskt få utrymme att experimentera och testa att göra konst. Men ju längre jag kommer in i min tid här på skolan så tänker jag mer och mer på vilken typ av konst jag ska fokusera på att göra. 

En smart tjej sa till mig innan jag började, att hon hoppades att jag inte skulle bli en sån konstnär som bara gör konst om rasism bara för att jag förväntas att göra konst om rasism. Samtidigt får jag enorma skuldkänslor när jag tänker att jag kanske vill göra något om typ kärlek. Eller blommor som en vän brukar säga. Eller vad som helst som inte är politiskt egentligen. Men hur kan jag göra det? När jag äntligen får ta plats, utrymme, resurser, tid och CSN, ska jag verkligen få "slösa bort det" på att få vara mig själv? 

Skuldkänslorna jag brottas mer är så stora att de tar över så mycket av min energi. Efter ett tag har jag försökt hitta en strategi, i vita rum ska jag göra konst i motstånd och andra rum ska göra konst för den publiken jag bryr mig om, konst som förhoppningsvis kan läka våra sår och ingjuta styrka och hopp. 

Trots min strategi fortsätter jag att känna skuld och skam över privilegiet som jag har, bara grejen att få tid att göra konst, vilken som helst. När jag vecka efter vecka får höra om ännu en person som dör i orten. Nyhetsrubriker om politiker som antingen blundar eller bara vill skicka in ännu fler poliser, politiker som avhumaniserar vår existens och tar sig rätten att föra ännu mer våld på våra områden med argumentet att de vill stoppa våldet. Vem har hört att eld kan släckas med eld?

Skulden kväver mig. Men jag försöker hitta ro och styrka i tanken att konst och all form av kultur har kraften att förändra. Att den har makten att röra människor på ett personligt plan. Att man kan använda teater för att medvetandegöra sig själv, musik för att föra fram budskap, kanalisera känslor, konstperformances som helar och kan laga våra brutna själar. Jag vill tro och kommer att kämpa för rätten till att varje ungdom som vill göra konst ska få frigöra sina känslor och få göra det dom drömmer om. Och jag tror från botten av mitt hjärta att våra områden en dag kommer att läka sig själva med konst och kultur som ett av de viktiga verktygen. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu:Förorten mot våld.

Sämst just nu: Att Nano blev berövad segern från Mello.

Emma Dominguez
Emma Dominguez 

Fritidsledare, Albybo, aktivist och retorikstudent.

Hon finns på Twitter som @Dominguez_Emma