Krönika. Annelie Carlsson.

2017-04-23 05:12

Mitt under lastbilsattacken oroade jag mig för landstinget

Jag är inte så bra på det här, mumlar jag och försöker samtidigt förklara för oroliga släktingar vad jag själv inte vet. 

Det finns inte trottoarer och längs gatan löper ett järnstaket. Springorna i gallret är så smala att man inte kan ta sig igenom. Lastbilen som ska ta kurvan kör så nära. Jag flyr upp på gallret och ser hur lastbilen stryker mot gallret under mig. Hade jag stått kvar, hade jag krossats. Darrande klättrar jag ner och frågar folk om de såg vad som just hände. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Då vaknar jag darrande upp på ett hotellrum i Shanghai – åtta dagar efter den 7 april. Jag var i World Trade Center på Klarabergsviadukten när lastbilen dundrade fram på Drottninggatan. Vi är många som för alltid kommer att minnas var vi befann oss då, vid tretiden. Känslan när något livsfarligt händer utan att man samtidigt kan identifiera faran. Jag tänker på Utøya och 11 september, det var mer än en smäll då. 

När jag senare ska gå ut ur byggnaden möts jag av gråtande och skrikande människor som säger åt oss att vända om. Inte igen, ropar någon, och jag ser framför mig hur en lastbil kör in också i den här byggnaden. Försiktigt lutar jag mig ut och ser folk springa inåt nedanför på bussterminalen. De skriker, ramlar, tappar saker.

Väktare låser om oss och frågar vad som händer. Jag pekar mot kvinnorna som bett mig vända men nu är för upprörda för att prata. Själv har jag inte sett eller hört något, men paniken gör ingenting osannolikt. Fantasin sätter inga gränser och det är så terrorn visar sitt ansikte. I vakuumet som uppstår när ingen finns att fråga eftersom ingen vet. Där och då fanns terrorn mitt i city.

Mitt sällskap gråter och skajpar med sin man, medan jag sitter stilla. Jag är inte så bra på det här, mumlar jag och försöker samtidigt förklara för oroliga släktingar vad jag själv inte vet. 

Något ska ha hänt också i Kista, vid Fridhemsplan, i Mall of Scandinavia – ingen vet vad. Kollektivtrafiken har stoppats, taxi är överbelastade och i luften surrar en helikopter. Min son är hos en kompis och min man tar en öl, i Kista. Jag evakueras så småningom ut ur byggnaden och i tusenden promenerar vi hem längs Gamla Stan. 

Det som oroar mig mest, och som dök upp i drömmen på hotellrummet i Shanghai, är Stockholms läns landsting. Det låter kanske udda. Men sjukhusen i Stockholm är ständigt överbelagda, stundtals klarar de inte ens av okomplicerade födslar utan tvingas ta hjälp utanför länet. Ambulanspersonal skickades oskyddade in i området och Danderyds sjukhus tömde sina akutmottagningar. En man dog efter att ha blivit hemskickad från akuten den dagen. Det var alltså inte fyra, utan fem dödsoffer för terrorattacken i Stockholm den 7 april. 

Landstinget tackade i mars nej till att samöva stora sjukvårdsinsatser efter en fingerad terrorattack tillsammans med polis och försvarsmakt. Det var länge sedan de alls deltog i en övning. Landstinget ville inte ens hyra ut det katastrofmedicinska centret som finns vid Södersjukhuset. Enligt landstingsråd Anna Starbrink (L) var det inte en resursfråga och är inte heller en politisk fråga. Så, vad är det då, Anna Starbrink, bara dumhet? 

Vi kan inte ha det så här. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Solidariteten som alla visar med offren i city, må den spira och gro.

Sämst just nu: Stockholms läns landsting, håll korridorerna fria och ge personalen arbetsro.

Annelie Carlsson
Annelie Carlsson 

Annelie Carlsson är skribent och problemlösare. Har jobbat inom hemtjänsten i många år parallellt med sitt skrivande. Kan höras på satirpodden ”Readymades”.