Krönika. Torun Carrfors.

2017-12-05 06:00

Mitt flöde fylls av berättelser från vårdkorridorerna

Kanske står vården inför större utmaningar än flera andra yrkesområden.

Från bransch efter bransch kommer vittnesmålen. Det som en del av oss trodde skulle vara en hashtag under en vecka, har nu dominerat debatten i mer än en månad.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vi pratar med varandra. Det är omöjligt att inte prata. Om hur mycket vi har vant oss vid. Hur snabbt vi glömmer. En kollega säger först att hon inte minns något. Tror att hon nog aldrig varit utsatt. Upplever sig ha jobbat på arbetsplatser som varit skyddade. Veckan efter berättar hon om ett minne som kommit tillbaka, när överläkaren under operation tog en spruta med koksalt och sprutade över hennes bröst. Veckan efter, ytterligare ett minne. En annan kollega. Ett annat sätt att gå över gränsen.

Först ut var de kvinnor med röster som redan hörts förut. Skådespelerskor. Artister. Jurister. Politiker. Sen följde fler. I hemliga grupper samlar vi berättelser. Sjuksköterskor. Handelsanställda. Socionomer. Personliga assistenter. Restauranganställda. Lärare.

Mitt flöde fylls av berättelser från vårdkorridorerna. Förövarna. Män med en upplevd position av makt. Ofta läkare som står högre i sjukhushierarkin. Eller äldre kollegor. Tafsande händer vid operationsbordet, ovälkomna skämt under ronden och våldtäkter på klinikfester. Men också förövare bland patienter och anhöriga. Män som också vet att den kvinnliga sjuksköterskekroppen går att tala om, förnedra, förringa och ofta till och med ta på.

Den som berättar, ofta en berättelse från en underordnad position. Nyanställd. Nyexaminerad. Allt fler sjuksköterskor med osäkra villkor.

Chefer som hittills har skrattat bort andra kollegors beteenden. Som har försökt ta bort obehaget av patientens händer in under bussarongen genom att säga att inget sådant ska tas personligt. Som aldrig själv frågar hur det är att vara kvinna i vårdkläder i sjukhuskorridorerna.

Vi drunknar i berättelser. Tusentals kvinnor går varje dag till jobbet för att lindra, bota och trösta.

Men med vetskapen om att vi också samtidigt ska navigera mellan kollegor, patienter och deras anhöriga som går över gränsen. Det är inte konstigt att vi kvinnor i så kallade kontaktyrken i hög utsträckning blir sjuka av att vara på våra arbetsplatser.

Jag fattar att det inte finns några quickfix för att lösa en struktur som i årtionden låtit män hållas. Och kanske står vården inför större utmaningar än flera andra yrkesområden.

Våra chefer behöver inte bara göra det omöjligt för kollegor att komma undan med ett orimligt beteende. De behöver inte bara göra det möjligt att som utsatt få berätta och få stöd. De behöver också hjälpa oss på golvet att ge vård till den som behöver vård, utan att själv gå sönder. Och då räcker det inte att som chef säga att en inte ska ta det personligt, när ens patient ber en runka av honom. Då behövs något helt annat.

Torun Carrfors
Torun Carrfors 

Sjuksköterska och aktiv i kvinnojoursrörelsen. Skriver krönikor i ETC Stockholm var fjärde vecka.

Finns på Twitter som @TCarrfors.