Krönika. .

2017-02-05 05:15

Migrationsverkets regelverk är psykisk tortyr

När till och med en infödd stockholmare som jag inte hänger med i regelverket, inte begriper byråkratin, hur ska då en nyanländ krångla sig genom detta byråkratitrassel?

Den 6 juni 2015, på Sveriges nationaldag, råkade jag hamna i samspråk med en trevlig kvinna på 4: ans buss. Jag visade henne vägen till Skanstull då hon hade åkt åt fel håll och hamnat vid Radiohuset. Jag råkade också ge henne både ett visitkort och en komplimang för hennes vackra hår. På den vägen var det. Sen gick det inte lång tid förrän Linda och jag slog ihop våra påsar. Hon hade endast varit i Sverige som asylsökande i ett par månader på flykt från hot och våld i Kenya. Tillsammans är vi överlyckliga, en gemensam lycka som bara växer. Vi släpper aldrig varandra, inte till nåt pris.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


I dag, ett och ett halvt år senare, pratar Linda mycket bra svenska. Hon har gått på Åsö-gymnasium på kvällarna och har studerat svenska på Röda korset. Hon har arbetat på Myrorna som volontär, ända tills hon den här vintern halkade i en osandad istrappa och skadade sig rejält. Första diagnosen var stukad fotled. När vi kom till akuten såg de inte på röntgen att hennes knä var brutet. Så Linda gick omkring i tre veckor med brutet knä tills vi åter åkte till SÖS ortopeden när hennes ben blivit svart ända upp till låret.

Samtidigt, i slutet av november, fick vi brev från Migrationsverket att Linda äntligen skulle få ett ”beslut” den 4 januari. Tack för den julklappen tänkte jag med negativa förväntningar – som tråkigt nog besannades. Det blev ett utvisningsbeslut. Nu har vi genom advokater, rådgivare samt goda vänner fått hjälp med överklagan. Vi har tre månaders frist.

Det är så svårt att begripa Migrationsverkets dokument och vad de egentligen menar. Vi slet i veckor och mina nerver, som är bra mycket svagare än Lindas, pajade dagen efter vi lämnat in överklagan. Hur mycket jag än älskar Linda så tog tungsinnet över. Jag ville inte leva, allt blev svart och rullgardinen gick ned. Det är inte första gången i mitt liv jag känt så – men lika maktlös är jag varje gång. Men på nåt förunderligt sätt kom ambulansen, den här gången också.

Nu har det gått några dagar. Jag har haft stort krismöte med socialen som tyckte att jag visst var värd att ha kvar lägenheten trots mitt fall ner i mitt svarta. Kanske vet inte du som läser att jag har en försökslägenhet genom Stockholm stad med krav på mig att leva nykter och drogfri för att så småningom få kontraktet på lägenheten. Nu sätter myndigheterna in mer åtgärder så att jag inte ska ramla igen. Det är jag tacksam för och jag har en mycket trevlig ”inspektör” som hälsar på lite då och då.

Vi hjälps åt så gott det går, Linda, jag och det starka vänstödet vi har. Jag gråter flera gånger om dagen medan starka Linda går omkring och sjunger på sitt vackra språk Kikuyu.

Vi sliter hårt för att få min månadspeng att räcka till. Jag är glad att jag lyckats få till en skuldsanering men knapert blir livet. Sextioen kronor per dag får Linda från Migrationsverket som vi skickar ned till hennes små barn, 8 och 10 år. Dessa 61 kronor räcker till internatskola för båda barnen. Jag och Linda pratar med hennes mamma och barn varje vecka i Kenya och för var vecka blir barnens engelska bättre och bättre. De pratar bättre engelska än mig. Jag blir verkligen imponerad. Men mina tankar kan inte släppa alla dessa flyktingar som inte har svenska vänner och därmed knappt lärt sig svenska. När till och med en infödd stockholmare som jag inte hänger med i regelverket, inte begriper byråkratin, hur ska då en nyanländ krångla sig genom detta byråkratitrassel?

Migrationsverkets regelverk är psykisk tortyr! Ingen vet vad den andre gör och vi får ofta olika signaler eller svar från myndigheter, advokater och rådgivare. Jag har varit med om mycket här i livet och haft mycket negativ kontakt med myndigheter. Men denna osäkra långa väntan är fruktansvärd, den slår skoningslöst och hårdare än alla tidigare smällar jag fått av myndigheter. Kanske beror det på att det den här gången inte bara är jag som är drabbad.

Kanske tar det så hårt för att det drabbar den jag älskar ännu mer. Men mitt i all denna osäkerhet, maktlöshet och hopplöshet är jag ändå lycklig! Inget kan slå kärleken eller ta den ifrån oss.

Bäst & Sämst 

Bäst just nu: Den politiska situationen i Gambia löste sig på ett fredligt sett.

Sämst just nu: Det sämsta är att folk missar vad en mardröm är.