Konsten att kidnappa en subkultur

Kidnappning av tuff subkultur har i alla tider varit en paradgren för mesiga vita medelklassmänniskor. Jag minns till exempel 90-talets många icke­skejtande skejtare med säckiga byxor och 00-talets låtsasfotbollshuliganer i obscent dyra Stone Island-jackor. Det vill säga, några fladdriga typer tar för en kort tid till sig attribut från en subkultur men struntar i själva kärnan (som att åka skateboard eller slåss). Fenomenet fungerar lite som gentrifiering av ett bostadsområde; plötsligt flyttar några grafiska designers med för mycket pengar in och tränger ut urinvånarna.

Den kanske mest bisarra genren som är på väg att förvandlas till subkulturernas svar på Aspudden är black metal: brutal hårdrock med texter om död och satanism, som fick spaltmeter i pressen i början av 90-talet efter att band inom scenen kopplats till mord och kyrkbränningar i Norge.

Att lyssna på black metal har, möjligen med undantag av att skaffa barn, blivit det hippaste medie- och reklammänniskor i lägre 30-årsåldern kan göra. Detta trots att black metal står i bjärt kontrast till deras ljusa och fräscha bostadsrättslivsstil. Vi talar om en genre med band som gräver ner sina scenkläder i skogen för att de ska lukta förruttnelse och sångare som sniffar på en död kråka i en plastpåse för att ”uppfyllas av död innan han sjunger”, för att ta några autentiska exempel från Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs fantastiska metalreportagebok Blod eld död. Till skillnad från fotbollshuligan- och skatekulturen är black metal-genren ganska svår att tänka sig som stilaccessoar för välbeställda innerstadsbor, även om jag får produktidéer som till exempel Iphonefodral i ruttet svinläder.

Naturligtvis är även jag inne med fingrarna i den subkulturella syltburken, och bestämde mig för att gå på mitt livs första black metal-konsert i förra veckan, med bandet Watain. De brukar ha brinnande treuddar på scenen och sprutar ibland ner publiken med grisblod. Sångaren Erik Danielsson har sagt att spelningarna ska vara ”som att kliva in i den mest fanatiska kyrka du någonsin kan tänka dig, där högmässan är i full gång”. Det ville jag inte missa. Dessutom gillade jag den lite kittlande känslan av nervositet innan. I Blod eld död berättas om hur det var att gå på black metal-spelningar i mitten av 90-talet: konsertbesökare kunde plötsligt ställas inför att svara rätt på frågor om musik och religion eller åka på stryk.

Mitt konsertsällskap Kim var orolig för något helt annat. Jag är väldigt vidskeplig, tänk om de mörka krafterna i rummet liksom smittar av sig, sa han innan vi hoppade in i en taxi för att hinna till spelningen. Den nigeriansk-svenske taxichauffören hade två Nalle Puh-dockor som maskotar dinglades i backspegeln. Han förklarade att han hängt upp den ena när han fick sitt körkort och den andra efter taxilicensen. När bilen rullade in mot Münchenbryggeriet berättade chauffören att han även använder Puh-björnarna till att utöva voodoo mot fyllon som försöker ta springtaxi. En nål i rumpan på nallen och fyllot måste sitta på toa i en månad, förklarade taxichauffören, som tillade att han dessutom har Nya Testamentet i handskfacket för säkerhets skull. Kim kände sig lugnad av taxichaufförens religiösa smörgåsbord och bestämde sig för att det nog var ok att utsätta sig för lite mörka krafter under en kväll. På största möjliga säkerhetsavstånd från grisblodet.