Krönika. Nabila Abdul Fattah.

2013-11-08 00:00

Jag går som en oskyldig

Förra veckan var jag med ett par vänner och såg Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder på Stadsteatern. Jag hade förväntat mig att bli berörd. Jag hade förberett mig på att bli arg och planerat åtgärder för det. Jag hade förberett mig på att bli ledsen och även planerat åtgärder för det.

Men jag hade inte förberett mig på att bli totalt emotionellt utmattad. Under föreställningens gång höll jag tillbaka. Men när jag kom ut i foajén och träffade på Farnaz Arbabi som regisserat pjäsen så brast det för mig och jag grät ut i hennes famn.

För mig var inte det här en pjäs. Det var inte några ihopsatta ord som blev ihopsatta meningar som blev manus som blev en teaterföreställning som blev någons fredagsnöje innan middagen på någon fin restaurang. För mig var det här verklighet.

I en scen lär sig Amor att “gå som en oskyldig”. Medan publiken skrattade åt hans försök att “gå som att han inte tänker på att gå” så knöt det sig i min mage. Sådär går jag.

Eller när han berättade att han går flera kvarter med ett klistermärke från ett äpple tills han hittar en soptunna. Så gör jag. Inte för att jag är så mån om att klistermärket just måste hamna i en soptunna. Utan för att jag vet att jag är en representant.

Så fort jag kliver utanför dörren till mitt hem förvandlas jag till alla som ser ut som mig eller som delar min religion.

Jag slänger klistermärket i soptunnan för att visa att VI inte är smutsiga av oss. Jag öppnar dörrar och tackar högt när någon annan öppnar en dörr åt mig för att visa att VI är artiga. Jag hälsar glatt på grannar och ler mot allt och alla för att visa att VI är snälla.

Men jag skäms. Och det var just den skammen som fick mig att nästan hata pjäsen. Den fick mig att vilja ställa mig upp och skrika “Okej alla ni blonda jävlar som skrattar just nu, ni förstår inte, och kommer aldrig att förstå. Gå hem.”

Jag ville inte att de skulle se ambivalensen hos karaktären. Att i ena sekunden vilja passa in så mycket att man raderar sig själv och i andra sekunden bli så radikal i sin personlighet att inte heller det blir ens verkliga jag.

De samtalen Amor hade med sina bröder har också jag haft. Jag vet att de flesta muslimer i Sverige hade samma samtal med sina familjer efter explosionerna mitt i julrushens Stockholm 2010.

Om vad vi skulle säga. Om vad vi skulle ha på oss. Om vart vi skulle röra oss. Inte för att vi var skyldiga. Utan för att andra skulle tro att vi var det. Skulle vi leva upp till rollen som skyldig eller skulle vi bli osynliga?

Jag grät efter föreställningen för att jag skämdes för både Amors och min ambivalens. För jag skulle vilja säga att jag varje dag är stark och orkar ta konflikter. Orkar slå ifrån mig fördomar. Orkar vara mig själv. Men vissa dagar vill jag bara vara osynlig. Men det är tärande att kompromissa bort sig själv.

Nabila Abdul Fattah
Nabila Abdul Fattah 

Verksamhetsledare för ungdomar i Skärholmen. Skriver krönikor i Dagens ETC var fjärde vecka.