Krönika. TANVIR MANSUR.

2017-11-14 06:00

Första gången jag har känt mig hemma i Stockholm

Det är vårt språk. Vår kultur. Och den får ta plats här. I vår stad.

På Stockholms kulturfestival i augusti slog det mig hur sällan jag känner mig hemma här. Det var en stark upplevelse. Temat för festivalen var Indien. Det var en otrolig frihetskänsla i att gå runt i Stockholms innerstad och se människor som liknar en själv på så många sätt.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Jag tog på mig en mörkgrön panjabi/kurta som jag hade sytt upp i Bangladesh. Jag åkte in till stan, vetandes att jag skulle dra blickar från alla i min omgivning. Men när jag kom till Skeppsbron, då släppte oron. Jag var inte den enda där i indiska traditionella kläder. Överallt såg jag människor med färgglada salwar kameez, saree och kurta. På scenen spelades en dansföreställning från Kerala. Indiska foodtrucks serverade kathi rolls, pani puri-snacks och köerna ringlade långa. Jag hälsade glatt på aunties och uncles på bengali.

När jag promenerade till Kungsträdgården hördes svaga toner från flöjter. Det lät som musiken mamma brukade spela på sin kassettbandspelare hemma i Norsborg. På Gustav Adolfs torg spelades en gigantisk Bollywood-musikal. Om det är något som samlar sydasiater oavsett religion, etnicitet och nationalitet, så är det Bollywood. Så många indier som sjöng med i både klassiska och moderna filmlåtar. Från utbytesstudenter, till nyanlända arbetare och andra/tredje generationens indier-svenskar. I publiken stod folk med sina mobiler i luften och livesände föreställningen över Viber och Facebook till vänner och familj i hemlandet. Här stod vi alltså samlade. Allihopa.

Vi är en generation som har ursprung i olika länder utan att känna oss helt hemma här. Det kan utveckla ett slags självförakt. Vi är inte vår föräldrageneration. När de är tacksamma över att få vara i Sverige, så är vi inte det. Vi strävar efter att vara självklara. Vi ska inte ta skit. Vår existens ska inte ifrågasättas i Sverige. Eller i staden. Men när vi i stället bemöts av rasism, diskriminering och segregation. Då blir det lättare att skämmas för sin hemmakultur. Och skära bort det från sitt liv.

Men det går inte att byta hudfärg. Det går inte att ändra på hur ens hår växer ut. Våra kroppar visar att vi är ”annorlunda”. Därför behandlas vi som andra. Och känner inte att vår plats är här. Men heller inte i det som är våra föräldrars hemland. Där vi kanske inte talar språket flytande. Eller inte hänger med i traditionerna. Där vi kallas ”svenskar” av de som vi trodde skulle kalla oss sitt folk. Ett tillstånd som en del kallar ”mellanförskap”. Inte hemma någonstans.

På Kulturfestivalen spelade världsstjärnan Zakir Hussain tabla på den stora scenen. Det var som att hans händer och fingrar talade sitt egna språk. Det är vårt språk. Vår kultur. Och den får ta plats här. I vår stad. För en gångs skull måste vi inte trängas i en liten lokal i Orten. Nej, vi tar över innerstan. Det är så mäktigt. Så befriande.

I år är det 70 år sen Indien fick sin självständighet från Storbritannien. Men den där veckan på Kulturfestivalen var första gången jag verkligen har känt mig hemma i Stockholm. Låt oss göra det här fler gånger. Ta på oss våra traditionella kläder och göra staden till vår.  Lämna mindervärdeskomplexet och känna oss självklara. Det är en känsla vi behöver utforska mer. När det är Newroz, när det är kinesiskt nyår, när det är Eid, Rosh Hashanah eller något annat från de traditioner som våra föräldrar har tagit med sig. Att få ta del av det på platser som annars inte upplevs ”tillhöra” oss är stort. Och vi behöver göra det mer. För den här staden är också vår.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Pensionsrättvisa. Ett initiativ som kämpar för jämlika pensioner.

Sämst just nu: Att regeringen fortfarande inte förklarat det dödliga gatuvåldet en nationell kris.