Krönika. Torun Carrfors.

2017-03-12 05:00

Därför toppar Sverige våldtäktsstatistiken

Fortfarande har vi inte en lagstiftning byggd på samtycke. Fortfarande har vi en bit att klättra. 

Ska vi prata om Sverige som våldtäktens epicentrum? Ska vi kalla Stockholm för the capital of rape? Är det något att vara stolt över, eller hur ska vi förhålla oss till statistiken.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För något år sedan var jag med och arrangerade en internationell konferens om sexuellt våld. Under två dagar samlades kliniker, forskare och aktivister som alla på olika sätt jobbade med våldtäkt.  

Inför konferensen satt jag på mängder med planeringsmöten. En del med personer som hade lång erfarenhet av att arbeta med sexuellt våld. En del med personer som var bra på helt andra saker, så som att bygga hemsidor, planera konferensmiddagar eller hitta internationella kontakter över hela världen. I de mötena kom också en del av samtalet att handla om våldtäkt. 

En man som hade arbetat mycket med Sveriges internationella relationer sade att han ofta fick frågan hur det kom sig att ett av världens mest jämställda länder, toppade våldtäktsstatistiken. Han sade att han inte visste vad han skulle svara, eftersom han själv inte kunde förstå de siffrorna.

Vi pratade om definitionen av våldtäkt. För det är ju så statistiken räknas. Utifrån lagstiftning, utifrån anmälningar och utifrån mörkertal. Däri ligger en stor del av svaret. 

Att det i Sverige räknas som våldtäkt även när det är ens partner en tvingar till sex  – att ett ingått äktenskapet inte betyder att en frånsagt sig rätten att bestämma över sin egen kropp. Att vi nu har kunskapen om att det vanligaste försvaret kroppen tar till när någon har sex med en mot ens vilja, är att reagera med en frysreaktion – därför kräver lagen inte längre fysiskt våld för att det ska ses som våldtäkt, utan likställer utnyttjandet av någon annans berusning, sjukdom, rädsla eller sömn med att med fysiskt våld tvinga någon till sex. Att vi här räknar varje enskilt övergrepp som ett brott. Att bli utsatt två gånger är inte en våldtäkt. Det är två. Även när förövaren är samma person. 

Jag vet. Allt annat känns orimligt. Ändå är det radikalt – och får Sverige att toppa statistiken.

En annan del i förståelsen är så klart själva samtalet om sexuellt våld, det utanför själva rättsprocessen. Med en sjukvård som inte är villkorad en polisanmälan. Med hundratals ideella organisationer att vända sig till för stöd och hjälp. Med berättelser att känna igen sig i. 

Jag tänker att jag är stolt och tacksam över de som tog oss hit, till toppen.  Skapade ett land där personer utsatta för sexuellt våld i hög utsträckning berättar om det. Ett samhälle där många genom sina berättelser gett samhället dess kunskap. Kvinnojoursaktivister, feminister, poliser, jurister, politiker – med erfarenheter av att vara utsatta, anhöriga, professionella. De som mött på motstånd. De som stått upp. De som fortsätter vidare. 

För det är klart. Mörkertalet är fortsatt stort. Fortfarande leder en minoritet av de anmälda fallen till åtal och än mer sällan till fällande dom. Fortfarande har vi inte en lagstiftning byggd på samtycke. Fortfarande har vi en bit att klättra. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Tillgänglig konst – herregud, så lyxigt det är med museum som finansieras av oss gemensamt. 

Sämst just nu: Mäns obefintliga ökning av ansvar när det gäller deras egna barn (0,6 procentenheter mer av föräldraledigheten tog de förra året). 

Torun Carrfors
Torun Carrfors 

Sjuksköterska och aktiv i kvinnojoursrörelsen. Skriver krönikor i ETC Stockholm var fjärde vecka.

Finns på Twitter som @TCarrfors.