Byxan till framgång

Kungen har den, liksom Aje Philipson, Noppe Lewenhaupt, Peder Lamm och Loa Falkman. Den knallröda chinobyxan som signalerar: här kommer jag, en alfahanne som syns, hörs och kan bära upp vad som helst! Plagget hyllas på den brittiska bloggen Look at my fucking red trousers där man kan frossa i bilder på män som dricker skumpa, tittar på cricket eller bara flanerar gatan fram. Alla klädda i röda byxor. Sverige finns representerat av TV 4-sportjournalisten Patrick Ekwall, klädd i en glansigare byxmodell med matchande näsduk i kavajbröstfickan. I bildtexten informerar bloggaren om att röda byxor kallas för ”success trousers” i Sverige.

Själv känner jag mig obekväm i alltför färgglada kläder. Jag blir rädd för att förvandlas till Robert Broberg och få ett plötsligt behov av att springa runt på stan, spela gitarr och sjunga maniska ordvitsande sånger för att sedan falla ihop i en sex månader lång utmattningsdepression. Röda byxor kräver mycket av sina bärare. De har varit trendiga i perioder men finns fortfarande inte i var mans garderob, trots köpguider i Aftonbladet (”Kungen var först – nu vill alla ha framgångsbyxan”, från 26 juni 2007) och i dassiga svenska herrmodemagasin med Ola Rapace på omslaget. Det fordras fortfarande ett sommarhus i Torekov för att kunna bära upp plagget, och en riktig stapelvara är det mest hos Östermalmsmän i övre medelåldern.

Framgångsbrallan är inte alls någon ny företeelse. Historieprofessorn Kekke Stadin berättar i sin essäsamling Maktens män bär rött: historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder om hur färgglada kläder under 1600-talet symboliserade makt och allmänt överläge eftersom de var mycket dyrare att tillverka. Under medeltiden var det i Venedig och i flera tyska städer förbjudet att bära rött för andra än aristokratin. Än i dag är rött en maktfärg, vilket förklarar varför statsministern ofta ses i KPML(r)-färgad slips. Att gå hela vägen och bära röda brallor är vår tids motsvarighet till att klä sig i hermelinmantel och vit fluffig peruk.

Men det finns en fläck i framgångsbyxornas historia. Under första världskrigets början ska tusentals franska soldater ha dött i onödan på slagfälten eftersom arméledningen vägrade byta ut den traditionella röda stridsbyxan mot något mer kamouflerande, i typ grönt eller grått. ”Denna blinda och imbecilla hängivenhet till den mest synliga av alla färger skulle komma att få grymma konsekvenser”, skrev den franske krigsministern Adolphe Messimy senare.

Den röda byxan funkar helt enkelt bäst när bäraren är ohotad och inte behöver gömma sig. Kanske kommer därför den iögonfallande framgångsbrallan försvinna om det någon gång blir verklighet av Occupy-rörelsens slagord ”one day the poor will have nothing to eat but the rich”.