Botkyrka är rikare än Stockholm

Botkyrka är granne till Stockholm. Gränsen går någonstans på röda linjen. Efter Skärholmen fortsätter mångkultur, höghus, människor med annan etnisk bakgrund och tusen berättelser att berätta. På tunnelbanestationer som Fittja, Alby, Hallunda väntar en del på att få åka hem, andra för att åka in till stan. Stan är Stockholm. Till den staden är man en förort. För-ort – en plats före orten, alltså en ort som inte är sig själv nog, som bara bestäms av den ort som den är för till.

Botkyrka är Stockholms lillasyster, med ”långt ifrån lagom” som slogan. Även där skiljer de sig från huvudstadens svulstiga ”The Capital of Scandinavia”.

Om Botkyrka finns det många myter som används, exploateras, både till dess nackdel och fördel. När Jens Lapidus skriver Gängkrig 145, en tecknad bok full av fördomar och förenklingar så använder han Alby som plats och 145 som är de tre första siffrorna i postnumret. Latin Kings har alltid sjungit lov till sin älskade förort. Från Botkyrka är de och Botkyrka förblir de trogna. Här finns Subtopia, Cirkus Cirkör, Mångkulturellt centrum, kulturgrupper, konsthallar och en massa andra initiativ.

Numerärt är Stockholm överlägset. Där finns ju Operan, och Dramaten, och Stadsteatern och Dansens hus, alla museer och gallerier och festivaler. Ändå skulle jag säga att Botkyrka är rikare på kultur. För där har man en annan syn på kultur som kraft, som möjlighet, som dörröppnare till framtiden.

För fyra år sedan hade jag och några till en idé. Vi ville, inspirerade av framförallt teatergrupper i Holland, starta en communityteater. Det fanns då ingen ren communityteater i Sverige. Begreppet användes knappt. Vi som skulle starta hade knappt någon erfarenhet av vare sig teater eller dans. Men vi trodde verkligen på det vi ville. Vi var säkra på att teater- och dansvärlden behövde nya berättelser och att människor har ett behov av att berätta och gestalta. I Botkyrka fanns Botkyrkabyggen, ett kommunalt bostadsbolag som tillsammans med Hyresgästföreningen hade ett initiativ under namnet VIBO – vitaliserat boendeinflytande. Det var de som backade upp oss först. Idén var att kultur kan stärka bostadsområden, precis som stambyten, nya tapeter och balkonger. Kommunen ville också stötta. Och vi startade.

Under de här åren har vi gjort Dans i lägenhet, vi har genomfört en stadsvandring i Storvreten och en i Norsborg, vi har gjort dansfilm om Alby, vi har haft spännande teaterworkshops på fritidsgårdarna, vi har gjort teater om unga pappor i en trappuppgång. Genom vårt arbete har vi sett människor stärkas, växa som medborgare och som människor, för det mesta också som konstnärer. Vi har också sett värdet på husen, lekplatserna, gatorna och trappuppgångarna öka. Inte konkret med siffror hos en mäklare men ändå.

I Stockholm däremot ökar priserna konkret. När man bygger och renoverar Skeppsholmen så ökar de inhyrda dans- och teatergruppernas hyror enormt – bara för att ta ett exempel. För lokaler ska hyras ut till marknadspriser även om de ägs av kommunen. Där pratar kulturborgarrådet hela tiden en sorts nyspråk om satsningar på kultur, om kvalitet, om bonus, fonder och vikten av att öppna upp för nya aktörer. I grannkommunen Botkyrka gör man desto mer. Där öppnar man ständigt upp för nya aktörer men man ger också de gamla aktörerna möjlighet till liv, till lokal, till lite infrastruktur. I Stockholm får Fria Teatern inte leva vidare, i Botkyrka får Subtopia en ny cirkushangar.

Av de två kommunerna är Botkyrka en fattig kusin från landet. Trots detta drömmer man och skapar, inte luftslott, utan innovativ kultur med kvalitet. Vad gäller kultur ligger Stockholm granne med Botkyrka.