Våra drömmar är inte till salu

I ROMAnen Motståndets Estetik av Peter Weiss får den politiska fången Lotte Bischoff en promenad i present av fängelset innan hon ska utlämnas till Tyskland. ”Man fick inte undanhålla henne stadens skönhet”, hade polissystern sagt. Och det är verkligen en skön stad som öppnar sig varje vår, Nordens ­Venedig med allt sitt vatten, grönskan, ­parkerna, badplatserna, Söders torn, Stadshusets siluett, och båtarna som trafikerar vattengatorna. Att den svenska kronan de senaste åren har varit relativ svag har bidragit till ökad turism och vi hör alltfler språk på gatorna av ­människor som rest hit för att upptäcka det sköna Stockholm.

Men så skenar en fallfärdig lokaltrafikbuss rakt in i folkmassan på Söder­malmstorg och visar på sprickorna. En höjning med ytterligare 100 kronor på SL-kortet har föreslagits, vilket innebär att det månadskort som ger fritt tillträde till Stockholms alla skönheter i så fall kommer att kosta 790 kronor och sätta ännu fler i stadsdelsarrest. En hyresrätt är nästan omöjlig att komma över både i innerstaden och i närförorterna där nästan allt har sålts ut och i de gallerior som poppar upp går alltfler människor som tittar i papperskorgarna efter pant­flaskor. Det är inga nyheter, och det är det som gör det så tragiskt, att det oacceptabla har förvandlats till vana, att det vi skulle utrota nu bara ska minskas, att det vi sett i utlandet för 20 år sedan nu är vårt för alltid.

Det största brott som begåtts av de nyliberala ingenjörerna är förvanskningen av våra drömmar. Vi har sett så mycket dåligt ske med vår stad att vi inte längre tror att det är möjligt att befria den. En del går så långt att de menar att slaget om Stockholms innerstad är förlorat, och att vi ska lämna den åt sitt öde, utan kamp. När man läser Kent ­Wernes bok Du sköna nya hem om de bostadsombildningskrig som skett, hur det har förvandlat grannar till monster med mobbing, pennalism, och trakasserier som följd förstår jag hur en del kan resonera så.

Men vad kan vi som fortfarande vill förändra Stockholm göra? Problemen vet vi hur de ser ut. Men att ge upp? I Roberto Rosselinis film Rom – Öppen stad är staden belägrad av fascisterna och prästen Don Prieto Pellegrini dör hellre än att ge upp. Vi lever under ett annat slags belägring, på sätt och vis värre, en ockupation av våra tankar som gör att vi tror att slaget är förlorat. Jag har några tankar; chockhöj biltullarna och inför nolltaxa i kollektivtrafiken, sjösätt en flotta av kollektivtrafik på vatten med första linjen Skärholmen–Stadshuset, bygg billiga hyresrätter på Djurgården, ålägg de kommunala bostadsbolagen att bli aktiva jobbskapare i sina bostadsområden. Det finns många fler.

Jag uppmanar dig som läser det här att skicka in förslag. Konkreta små förslag till åtgärder.

Jag har länge trott att det behövs en stadsrörelse, ett urbant initiativ för staden som bejakar men också befriar den. Kanske är det inte en utan flera rörelser som behövs, kanske är det inte flera initiativ utan flera samlingsplatser för åtgärder som behövs. Vad kan vi hitta i vår fantasi för att ta tillbaka vår stad, hela staden, både ytterstaden och innerstaden? För de kan stycka upp och sälja ut mycket, men aldrig våra drömmar.

America Vera-Zavala
författare,dramatiker och debattör