Vänd maktlöshet till framtidstro

Ministrar ler i kapp under rubrikerna om att det går bra för Sverige. Vi har sett det förr. Tiden mellan 1990-talskrisen och den finanskris vi precis kravlat oss ur var – rent statistiskt sett – en av de mest strålande högkonjunkturer Sverige upplevt. För några år sedan frågade Vi5-spalten, den längst bak i Aftonbladet, några svenskar om de oroade sig för finanskrisen. En kille i 30-årsåldern levererade det mest träffsäkra svaret: ”Nä. Jag har haft finanskris hela mitt liv. Jag är bara glad att resten i världen hinner i kapp.”

Högkonjunktur eller lågkonjunktur – för många spelar det mindre roll hur näringslivssidorna beskriver Sverige. Det land de har runt sig ser likadant ut i vilket fall. Mellan 1990 och 2004 minskade den disponibla inkomsten för unga med 30 procent. I boken Blåsta! beskriver jag det samhälle som nedskärningarna i skolan, i fritidsverksamhet och på arbetsplatser viktiga för unga skapat. Sedan början av 1990-talet har ungdomsarbetslösheten permanentats på tvåsiffriga tal. Det är inte bara ett problem för dem som fastnat i arbetslösheten. De unga som väl fått in en fot på arbetsmarknaden lever ständigt med risken att ramla ut och se dörren stängas i ens ansikte. 1990 var åtta av tio jobb som erbjöds unga vuxna tillsvidareanställningar, idag är det färre än hälften. 1987 arbetade sju av tio unga heltid, idag är det betydligt ovanligare.

 Unga människor utnyttjas som billig och rättslös arbetskraft. Man tvingas stämpla ut när snabbmatsrestaurangen har för få kunder. Man förväntas jobba extra utan betalning. Man får gå utan förklaring strax innan lagen kräver att man får en fast anställning. Det handlar inte bara om snabbmatsrestauranger med solkigt rykte – även kommuner har blivit påkomna med att svartlista vikarier i äldreomsorgen som är på väg att jobba tillräckligt länge för att kräva anställning. Arbetslöshet har normaliserats. Redan 2006, före finanskrisen, kunde Ungdomsstyrelsen visa att 27 procent av de unga någon gång under året varit arbetslösa. Sedan dess har uppemot 100 000 jobb till försvunnit från tillverkningsindustrin och regeringen har låtit 25 000 till gå från skolan, vården och omsorgen. De som får gå först är de med otrygga anställningar, de med svag anknytning till arbetsmarknaden, de unga.

Många som växer upp i Sverige gör det nu i områden där det är vanligare att sakna jobb, än att ha ett. När möjligheterna försvinner breder maktlösheten ut sig. På arbetsförmedlingens analysavdelning talar man om ett ”utanförskap som går i arv”. Kostnaden blir stor för samhället. En enda ung person som tidigt ger upp om sina chanser beräknas kosta samhället mellan 10 och 15 miljoner.

Vad spelar det för roll att också borgerligheten säger att man ställer upp på den svenska modellen, när det blivit en modell som krympt till att bara passa en del av arbetsmarknaden? För alla som nu stängts ute från skyddsregler och trygghets­system blir debatten om den svenska anställningstryggheten en fars, en debatt som förs av andra och handlar om andra.

 Politiken måste ge människor möjlighet att styra över sitt arbetsliv. Vill vi att nya jobb ska skapas måste det bli lättare att gå från en anställning till att driva ett företag, man borde återigen kunna använda arbetslivserfarenhet för att söka in på högre utbildning och vi måste återställa komvux. Fungerande trygghetssystem krävs för att människor ska våga göra nytt. I arbeten som sliter så hårt att många tvingas sluta ett decennium innan pensionsåldern ska man givetvis ha möjlighet att gå ner i arbetstid utan att det drabbar privatekonomin onödigt hårt. Detsamma gäller i tider av livet när man behöver mer tid till annat, som när man är småbarnsförälder. Ett arbetsliv som tillåter att man varierar sin arbetstid över livet släpper in nya människor på arbetsmarknaden.

För det finns ju jobb. Vi behöver fler lärare i skolan och händer i omsorgen. I den gröna omställningen behövs människors kraft. Vi behöver börja lägga järnvägsrälsen, rusta upp miljonprogrammen och modernisera energisystemen. Investeringar som skjuts på framtiden blir lätt till kostnader som växer. Förra årets vinterkaos på järnvägen beräknas ha kostat tre miljarder. Redan för tio år sedan beräknades bostadsbristen i Stockholm till en kostnad på två miljarder årligen. Istället för nya generella skattesänkningar behöver vi använda pengar till att investera i omställning för nya jobb.

 Alltför länge har svensk politik handlat om vem som är bäst på att vara statsbärande. Men när det bara förvaltas och administreras, och aldrig satsas och investeras, förlorar de som behöver nya vägar ut på arbetsmarknaden. Vi behöver mindre av en statsbärande agenda, och mer av en samhällsförändrande.