Tuppluren som remix

Jag har somnat på bio ganska många gånger, men det är ett tillfälle som jag minns särskilt väl. Det var någon gång i mitten av nollnolltalet, jag bodde i Berlin, så där som unga medelklassmänniskor från Stockholm gärna gör, och läste filmvetenskap på ett universitet. En av kurserna gick ut på att tillsammans med en grupp på fem studenter och en lärare med grå hästsvans diskutera filmer av den italienske regissören Pier Paolo Pasolini (mest känd för sin sista film Saló eller Sodoms 120 dagar där några ungdomar tvingas äta bajs på kinesiskt finporslin).

Just den här dagen skulle vi kolla på en Pasolini-kortfilm, som jag inte minns vad den hette. Jag minns inte särskilt mycket av den över huvud taget, eftersom jag efter tio minuter började klippa med ögonen, och känna hur tankarna flöt iväg, hur jag liksom domnade bort. Jag vaknade till någon gång strax före eftertexterna.

”Så vad tyckte ni om filmen”, frågade den grå hästsvansen och vände sig mot mig. Jag försökte pussla ihop vad jag sett under den korta tid jag varit vaken för att säga något som lät någorlunda intelligent. ”Eh, den var intressant. Icke-linjär liksom”, försökte jag. Hästsvansen såg fundersam ut. ”Jag skulle säga att det är en väldigt linjär film”, sa han. Men för mig var den inte det, jag hade ju sovit genom minst hälften. För mig hade filmen bara bestått av några få osammanhängande fragment.

Jag hade aldrig somnat på bio innan jag började läsa filmvetenskap. Att trampa genom snön klockan halv nio en tisdagsmorgon i februari, sätta sig i en mörk biosalong och titta på en dansk stumfilm från 1926, klart att man somnade, jag somnar nästan bara jag tänker på det. Om filmen är tråkig eller andlöst spännande spelar ingen roll. Med sitt mörker och röda innanmäte är biosalongen så livmoderliknande att det är omöjligt att inte krypa ihop och sluta ögonen.

Sist det hände var i förra veckan när jag såg Inception, en film som utspelar sig när huvudpersonerna sover, och där det är meningen att åskådaren ska sväva i osäkerhet om det vi ser är dröm eller verklighet. Under ett par minuter någonstans i mitten av filmen gick jag in och ut ur vaket tillstånd, samtidigt som huvudpersonerna också gjorde det.

Trots att min filmnarkolepsi gör det svårt att följa med i handlingen tycker jag att tillståndet har sina poänger. Att pendla mellan att sova och vara nyvaken under en film som Inception, som kretsar just kring karaktärernas sömn och drömmar, blir ett sätt att förhöja upplevelsen, att liksom bli ett med filmen. Lite som de superbiofåtöljer som testas i USA just nu, som ger vibrationer i skinkorna under actionscenerna.

Dessutom väljer jag att se biosovandet som hjärnans egen variant av internets remixkultur. På Youtube finns mängder av små filmer som folk skapat genom att ta delar av existerande verk och klippa ihop dem till någonting nytt. Till exempel har någon gjort en fantastisk fejkad trailer för 70-talsrysaren The Shining, där den framstår som en mysig familjekomedi genom att bara visa de få scener där Jack Nicholsons psykopathuvudperson gör trevliga saker: kastar boll, leker med sin son och kör bil med ett leende på läpparna.

På samma sätt kan man genom att nicka till ett par minuter skapa sin egen remix av en film.
Sammanhang försvinner, förvirring uppstår. En linjär Pasolini-kortfilm blir icke-linjär. En helt vanlig Beck-rulle förvandlas till ett surrealistiskt David Lynch-aktigt mästerverk där ingenting hänger ihop. Du är bara en powernap från ditt livs filmupplevelse.

Jonas Cullberg



BONUS:

“Godwins lag” kallas fenomenet att om man diskuterar någonting tillräckligt länge så kommer den ena parten i diskussionen för eller senare dra till med liknelser som handlar om Hitler eller nazisterna. Den parten som gör det har enligt Godwins lag förlorat diskussionen (förutsatt att diskussionen inte handlade om Hitler från början alltså). Poängen med lagen är att man inte ska använda liknelser med nazister i onödan, till exempel när man diskuterar avgiftsfri kollektivtrafik eller allsvensk fotboll.

Nu behövs ett tillägg till Godwins lag: när en borgerlig debattör skriver om den svenska vänstern på en debattsida eller blogg kommer förr eller senare en jämförelse göras som involverar Nordkorea. Fredrik Edin, som driver bloggen Skumrask, beskriver det som att “spela ut Nordkoreakortet”, det vill säga att påstå att minskade orättvisor alltid leder till diktatur och att all statlig inblandning är ett steg i riktningen mot ett samhällssystem som liknar Nordkoreas. För ett bra exempel, läs moderate riksdagskandidaten Johnny Munkhammars debattartikel ”Ohly vill införa Nordkoreas ekonomiska modell” från Expressen i våras.

Men enligt det nya tillägget till Godwins lag förlorar man alltså alla diskussioner när man hänvisar till Nordkorea för att racka ner på vänstern. För som Fredrik Edin påpekar: när man tittar närmare på Nordkorea framstår det snarare som ett alliansens drömsamhälle: skatt avskaffades redan 1974 och ingångslönerna är så låga att alla är inne på arbetsmarkanden. Det är arbetslinjen det!



VECKANS JA & NEJ

JA! Ben & Jerry-glassfrysen på mitt lokala ICA, fylld med underhudsfett i små färgglada förpackningar.

NEJ! Debattsajten Newsmill ställer ”Hur känner du för romer i Sverige” som dagens läsarfråga, apropå migrationsminister Tobias Billströms utspel om att slänga ut romer som tigger. ”Arg”, svarar 72 procent av läsarna. Newsmill har alltid varit en slasktratt, men när de själva hetsar fram rasistiska åsikter slår de nytt bottenrekord. Dags för alla vettiga debattörer att bojkotta Newsmill.