Tre torg och en mässa

Bokmässan i Göteborg har i skrivande stund precis avslutats. På Svenska Mässan mitt emot Liseberg har Sveriges författare, journalister, förläggare, entreprenörer och kulturpersonligheter samlats för att under fyra dagar kränga böcker, träffa allmänheten och festa. Då och då har de också, i tal och på seminarier, understrukit vikten av det fria ordet och pressfrihet. Det har även varit aktioner för frigivandet av Dawit Isaak men ändå sitter jag här med känslan av att mer hade kunnat göras på detta gigantiska litteraturtorg.

Samtidigt med bokmässan pågick det aktiviteter på tre andra torg i världen. I Ramallah firade Palestinierna att Abbas har lämnat in en ansökan till FN om fullvärdigt medlemskap, på torget i Aten protesterade människor mot fler åtstramningar, och på Wall Street, kapitalismens mest centrala torg, försöker unga arbetslösa ockupera gatorna. Den nordamerikanska journalisten och aktivisten Amy Goodman inledde sin artikel om ockupationen av Wall Street med orden ”om två tusen teaparty-aktivister skulle genomföra en demonstration på Wall Street skulle förmodligen det finnas två tusen journalister där för att täcka händelsen”.

Inspirerade av aktionerna på Tahrirtorget och Los Indignados i Spanien påbörjade en grupp aktivister en ockupation lördagen den 17 september. De kallas för 99 procentarna och menar att de tillhör de 99 procent som vägrar acceptera korruptionen och girigheten hos den procent som förstör för de andra. Unga och arbetslösa, en del av dem har studerat länge och har stora lån, andra tillhör de som arbetar men till så låga löner att de ändå inte har råd att leva. De vill peka på andra lösningar på den ekonomiska stagnation USA befinner sig i.

I samma stad åkte Palestinas president Mahmoud Abbas till FN-högkvarteret för att lämna över en ansökan om fullvärdigt medlemskap. Logiken är inte så svår, blir Palestina medlem i FN blir det också erkänt som stat. Att Palestina är en stat borde egentligen inte ge upphov till det ramaskri som utbrustit. Den här nyheten har fått stor uppmärksamhet världen över men vinkeln har antingen varit att det är fel att ansöka om medlemskap eller att palestinierna inte tar ”fredprocessen” på tillräckligt stort allvar. USA kommer använda sitt veto men EU och däribland Sverige hade kunnat gå ut och deklarera att de stöder Palestina. Istället råder tystnad.

I Aten fortsätter protesterna mot nedskärningarna. EU:s politiker fortsätter att hävda att en åtstramningspolitik på en redan snärjd befolkning kommer att förbättra läget. Tidningarna i Europa fylls av artiklar oroade av hur en grekisk konkurs skulle påverka bankerna i de andra länderna. Vad hände med berättelsen om det djupa sår en nedskärningspolitik åsamkar? I Sverige försökte vi spara och skära oss ur en kris i början på 90-talet. Vi ser fortfarande effekterna av den politiken idag 20 år senare med ökad barnfattigdom, hemlöshet och en offentlig sektor i behov av expansion.

Tänk om ett hörn av mässan använts för att berätta och debattera det grekiska drama som sker idag. Tänk om bokmässan också använts till att berätta om ockupationen av Wall Street. Tänk om man hade samlats för att pressa utrikesminister Carl Bildt att ställa sig bakom Palestinas medlemsansökan. Men inget av detta skedde på bokmässan. Varje stor svensk tidning har nu haft en gigantisk intervju med Camilla Läckberg. Alla har handlat om författarskap som varumärke. Aktivismen lyser med sin frånvaro.