Ny rörelse ur mylla och betong

Tar man 532:an längs riksväg 117 mellan Vittsjö och Hässleholm, så kommer man att köra förbi ett tiotal fabriker. Men från de flesta av dem hörs inget längre. Tillverkningen har lagts ner eller flyttat och fabrikerna står där tysta i något slags väntan på en ny framtid. Det är en verklighet som kan uppfattas ligga väldigt långt ifrån Stockholmsdjungeln. Men då bedrar man sig nog.     

När Maud Olofsson valdes till centerledare talade hon klokt om ”den sociala och regionala klyvningen av Sverige”. I en mening fångade hon hur klyftorna mellan stad och land hänger ihop med de ekonomiska klyftor som är städernas brutalt synliga verklighet.

Många gånger är utmaningarna för miljonprogrammens förorter och landsbygdens byar desamma. Bristen på jobb, lokal service och framtidstro skapar en känsla av att vara satt på undantag i ett Sverige där politikerna predikar om att det går bättre, där varje statsbudget presenteras i kvällspressen genom uppdelningar på ”vinnare” och ”förlorare” och där media ägnar bilagor åt att tala om ett höstmode med prislappar som får en att undra om det växer pengar på träd i Stockholms innerstad.

Det här är klyftor som gör oss alla fattigare. När människor lämnas i hopplöshet riskerar landet dras isär. Vi går miste om talanger och entreprenörer som förlorar tron på sig själv. Rent praktiskt ställer utflyttningen från landsbygdens byar oss inför stora sociala problem.

Utan skattebetalare och företagare på landsbygden är det svårt att behålla skolan eller biblioteket, och man hamnar i en ond cirkel där avfolkning leder till nedrustning som leder till avfolkning. När städerna växer ökar bostadsbristen och trångboddheten, och utan en ansvarstagande bostadspolitik förslummas förortsområdet och driver på en prisbubbla på innerstadens attraktiva bostadsrätter.

Men förorten och landsbygden förenas inte bara i de gemensamma utmaningarna. På samma sätt finns det i både byar och miljonprogramsområden en stark stolthet över den egna bygden och vad man står för. Det finns ett starkt lokalt engagemang som gör att man håller ihop oavsett vad som bestäms i kommunhus eller riksdagen. Människor sluter upp och tränar knattelaget, kokar kaffe i pensionärsföreningen och ordnar byadagar eller förortsfestivaler.

Det är den kämparglöden som skulle kunna ge oss en ny grön våg, ut från innerstadens trafikinfarkter till natursköna förorter och landsbygdsbyar. Den industri som inte minst klimatutmaningen kräver av oss att bygga upp är mer än på länge beroende av de lokala förutsättningarna. Biogasen vi kommer att köra våra bilar på tillverkas på landsbygden och raffineras i de små städerna. IT och ett nytt järnvägsnät ger möjligheter till goda kommunikationer över hela landet.

Grön el tillverkas när bönder går ihop om en vindsnurra eller förortstaken beläggs med solceller. En sådan ny grön våg förutsätter en medveten politik med kloka investeringar i klimatomställning. Biogas, grön el och upprustade miljonprogram ger jobb utanför stadskärnorna.

Idag går politiken åt andra hållet. Såväl de sociala som regionala klyftorna växer. För tio år sedan såg Maud Olofsson vikten av ett Sverige som hänger ihop. Sedan gick centern ut och festade på Stureplan. Nu behövs en ny rörelse som växer ur myllan och betongen, som varken är rädd för hiphop eller folkdans.

Gustav Fridolin
är riksdagsman för Miljöpartiet