Jens Lapidus exotiska tavla

Jens Lapidus senaste bok Livet Deluxe är här. Det är den rafflande slutpunkten på den serie som han själv stolt döpt till ”Stockholm noir”. Det är en driven thriller skriven av en författare som vet hur man gör en bestseller av de senaste årens mest uppmärksammade brott. Männen från helikopterrånet, den korrupte polisen Olle Liljegren och penningtvättarna från Stureplan får alla sina stordåd mer eller mindre återberättade i fiktiv skepnad. Detta är Lapidus guldrecept: I intervjuer framhäver han gärna hur han hämtat stoff från sin tjänstgöring vid Sollentuna tingsrätt och i nästan alla reportage om honom får vi läsa hur han ”medvetet blandar mellan fiktion och verklighet.”

När Lapidus så kom ut med sin animerade bok Gängkrig 145 för några år sedan var det därför några tjejer i Alby som blev nyfikna när de fick höra att den handlade om platsen där de bor. Men nyfikenheten förbyttes snabbt mot ilska efter läsupplevelsen. En tjej sa: ”Han tjänar pengar på att skriva skit om min förort”. En annan tjej sa: ”folk som aldrig varit här tror att det här är sant, att det ser ut så här där jag bor.” Hon menade inte bara den gråa färg som Alby är målat i och alla muslimska fundamentalister i boken. Hon menade framförallt att de kriminella utmålas som coola entreprenörer snarare än som sorgliga figurer som förlorat så många slag i livet att kriminalitet är deras enda utväg.

Ändå är det sanningen som sålt så bra för Lapidus. Snabba cash var länge NK:s försäljningsetta, den bok som alla okriminella innerstadsmän läste på sin solsemester och dess äkthet intygades oftast från recensenter i vita villaområden. Och när författaren hävdar att hans böcker bygger på autentiska historier är det säkert sant. Men det sätt som kriminella invandrare framställs på, hur de pratar, rör sig, tänker, agerar är en språklig konstruktion och inte en spegelbild av verkligheten. De som rör sig i dessa kretsar vet detta, men av andra älskas ändå Lapidus hjältar ”som aldrig fuckar upp”.

Flera av de här tjejerna från Alby jobbar som fritidsledare och jag träffade dem när vi gjorde communityteater om bilden av förorten på fritidsgårdar runtom i Botkyrka. Samtidigt som många av dem kämpade på i det tysta för att förändra bilden av förorten, stärka förortsungdomars självbild och övertala unga killar om att de flesta av de riktigt äkta karaktärerna bakom Lapidus fiktion faktiskt dör eller sitter inlåsta i resten av sitt liv när romanerna slocknat. Simone Weils kända ord dyker upp i tankarna: ”Det fantiserade onda är romantiskt och rikt på omväxling, det verkliga onda är grått, enformigt, ödsligt, tråkigt; det fantiserade goda är också tråkigt, det verkligt goda är alltid nytt, sällsamt, hänförande”

Stockholm är måhända inte vitt men den noir som Lapidus målar upp är inget annat än en exotisk tavla. Hans enorma framgångar med att ge den kriminella världen en glamorös touch reser frågan om vem som har rätt att berätta en annan människas historia och tjäna pengar på dem. Jens Lapidus har fått lön en gång som advokat för att lyssna till misstänkt kriminella, och sen en gång till som författare för att skriva om dem. Han profiterar på dem, rollerna blandas ihop; uttalar han sig som romanförfattare, advokat eller expert när han berättar om kriminalitet i media?
America Vera-Zavala
är författare dramatiker och debattör