Idiotisk åldersfixering

Det finns ingen som är så åldersfixerad som du!” Det sa min kompis Jenny till mig och fick medhåll av de andra vännerna från gymnasietiden på en middag i Hornstull nyligen. Minns inte vad som föregick kommentaren men jag kände mig träffad. Det stämmer faktiskt. Jag vet inte heller någon annan som är mer åldersfixerad.

Min hjärna fungerar lite som blivande småbarnsföräldrars som är noga med vilken exakt vecka mamman är gravid i. Vad nya bekantskaper jobbar med, kommer ifrån eller har för intressen är långt ifrån lika intressant som att först veta hur gamla de är. Numera tar många som är med på Facebook bort sitt födelsedatum från profilsidan. Det gör mig mer irriterad än vad som borde vara rimligt. En av de hemsidor jag frekventerar oftast är birthday.se. Det är en sida där man enbart kan söka på vilket födelsedatum folk har. Tanken är väl att man ska komma ihåg vilken dag det är dags att gratulera vänner och släktingar, inte att man ska ägna sig åt patologisk åldersregistrering.

Det här är inte någon ny åkomma jag ådragit mig. När jag tänker efter har jag varit fixerad vid åldrar sedan jag var liten. En självrannsakan och hobbyanalys säger att det kanske är ett sätt att försöka bringa ordning i tillvaron. Mina föräldrar var också nästan alltid äldst av klasskompisarnas. Det gjorde mig tidigt rädd för att de skulle bli skröpliga och dö.

Men är det inte så att väldigt mycket i samhället är upphängt på ålder och att det främjar en åldersfixering? När man är sex ska man börja skolan, på 18-årsdagen blir man myndig och därmed vuxen och runt 65 är det dags för pension. Det finns liksom ingen flexibilitet. Efter 30 minskar kvinnors chanser att bli med barn och mannens fertilitet försämras för varje år efter att han fyllt 24. Vid 23 års ålder får du komma in på Tranan bar på Odenplan, men får vänta till 27-årsdagen om du vill slå klackarna i taket på Karlsson & co på Kungsgatan.

 Varje år presenterar Socialstyrelsen nya siffror för medellivslängden i Sverige. Förra året var den 83,1 år för kvinnor och 78,9 år för män. Jag kommer ihåg när jag fyllde 20 att jag tänkte: ”Nu har jag levt drygt en fjärdedel av mitt liv.” Sedan dess har tio år gått. Nu är det alltså mindre än tre fjärdedelar kvar av livet – om jag får löpa livslinan ut. Tiden är utmätt och klockan tickar. Veckorna går snabbt och helgerna rusar iväg.

Ofta tänker jag på det ordstäv som min mormor klippt ut ur någon veckotidning och satt upp med magnet på kylskåpet i sitt 50-talskök: ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.” Ett oerhört deppigt citat. Fast ändå sunt, kan tyckas, att inse livets förgänglighet först i dess slutskede istället för att redan från barnsben tänka på sanden som oupphörligen rinner ned i timglaset.

Livet är ingen tävling, och den som levt länge har inte nödvändigtvis haft det roligare. Den här fixeringen vid ålder och rädsla för döden är idiotisk, det förstår till och med jag. Den hör ihop med normer och konventioner om hur vi människor ska vara och bete oss. Dessutom kan ju oförutsedda sjukdomar och olyckor ställa till det i planeringen. Om nu någon mot all förmodan skulle vilja gå runt med den tanken hängande över sig.