Demokrati med piratkopia

Många svenskar har nu kommit tillbaka från solsemestern med förhoppningsvis fina sommarminnen, men förmodligen också med någon piratkopierad märkeskopia som souvenir. Bara varan bär en logotyp från till exempel Louis Vuitton, Marc Jacobs eller Mulberry blir den direkt mer exklusiv i turistens ögon. Jag var nyligen en vecka i Kalkan, en pittoresk turistort vid den turkiska Medelhavskusten. Det är en stad som få svenskar ännu har hittat till, i stället kryllar det lilla centrumet av solsvedda britter, semestrande turkar och otaliga hemlösa katter och hundar. Kalkan är en stad som så många andra semesterorter: den lever mellan maj och september. ”Vad gör du resten av året?”, frågade jag en barägare uppväxt i staden. ”Tittar på tv”, sa han lite skämtsamt. Men undertexten var solklar: Kalkan är dött när turistsäsongen är slut. Ortens butiksutbud är tydligt anpassat efter turisternas efterfrågan. Längs varje stenbelagd gata finns minst en silversmyckesaffär, en keramikförsäljare och åtminstone tre butiker för märkeskopierade skärp, väskor, plånböcker, sjalar och cigarettändare. Men så är också Turkiet en av världens största marknader för kopior av lyxmärkesvaror. Man kan fnissa lite åt felstavade skyltar som annonserar för varor från Gregory Armani och Jimmy Cjihoo. Men efter ett par dagar stod jag ändå där i butikshyllorna och bläddrade bland plånböckerna och kom på mig själv med att tänka att så falska ser de väl ändå inte ut?

 Att det handlar om en kriminell handel som inkluderar varumärkesförfalskning och troligtvis undermåliga arbetsförhållanden för tillverkarna är lätt att glömma bort. Handeln sker oförblommerat. Butiksägarna berättar gärna att de gör väskorna ”själva” och att dessa därför är av god kvalitet. Och på varje axel hänger en märkeskopia och dinglar. Det känns så harmlöst. Alla gör det, så varför inte jag också? Kanske var det så Håkan Juholt resonerade när han slog till på ett fejkat Hugo Boss-skärp på semesterresan. Ett shoppingbeslut som Expressen gjorde en stor nyhet av i slutet på maj. (Mona Sahlin fick lika mycket skit för att hon året innan poserat på bild med en äkta Louis Vuitton-väska för sex papp.)

Rikskriminalpolisen påstod tidigare i år i rapporten Problembild 2011 att den illegala handeln med förfalskade varor är den snabbast växande formen av organiserad brottslighet. Förutom lyxartiklar piratkopieras alltifrån pacemakers till mediciner och äpplen (besprutade äpplen får klistermärken som garanterar att de är fria från kemikalier). I rapporten står det att OECD uppskattar att värdet av varumärkesförfalskningen motsvarar 5-7 procent av världshandeln. Enligt Internationella handelskammaren har EU gått miste om 100 000 arbetstillfällen på grund av piratkopiering det senaste decenniet. Bakom den vackra Hermès-sjalkopian verkar en smutsig business. Samtidigt ger varumärkesförfalskningen i sin tur nya arbetstillfällen. Eller som Håkan Juholt kommenterade sitt skärpköp i Expressen: ”Det var inte så billigt så det var väl någon som tjänade pengar på mig där ändå.” I Problembild 2011 skriver Rikskriminalpolisen att: ”Förfalskningarna är ofta mycket skickligt utförda och då bredden av produkter är mycket stor krävs specialkunskap för att skilja äkta och kopierade varor åt.” Själva syftet med lyxvaror är att de ska signalera status, god smak eller ett ”hallå, jag har alldeles för mycket pengar!”. Det kanske inte är moraliskt korrekt och riktigt, men det finns en sympatisk demokratitanke med de piratkopierade lyxartiklarna.