Bra konst drabbar

Det var en gång ett land som inte finns längre, som slutade att fungera och blev till nya stater. För bara en sexton, sjutton år sedan på ett ungefär kom fasor tillbaka till Europa som de flesta av oss trodde hörde till historien. Organiserade massvåldtäkter, koncentrationsläger, massakrer på män och pojkar. 120 000 döda. De flesta var bosniska muslimer. De dödades endast på grund av sin religion även om de inte var troende.

Jag talar om ett land som en gång hette Jugoslavien och som sen blev sju länder: Serbien, Montenegro, Kroatien, Slovenien, Makedonien, Bosnien och nu sist Kosovo.

Det var ett grymt krig eftersom det var ett krig mellan bröder och systrar, mellan kusiner och farbröder och där de flesta talade så gott som samma språk.

Det var ett krig som gick att följa på tv. När Sarajevo belägrades i tusen dagar gick det att se på tevenyheterna. Författare åkte dit och unga dokumentärfilmare och det var nästintill en sorts kulturell turism. I media kunde världen se döden på nära håll.

Det innebar mycket mer. Jag kände en tjej som höll på att gå sönder: halva familjen var serber och de andra var kroater. Hon är fotograf och tog bilder av sig själv och en karta.

Jag tror att det är svårt för de flesta svenskar att föreställa sig hur det var för människor i det som en gång kallades för Jugoslavien. Sverige hade ju inte varit i krig på 200 år tills nyss i Afghanistan.

Det kan kanske gå att förstå om du tänker på att i nästan varje svensk familj finns det människor som är arga och hatar. Det kan handla om ett oskiftat arv. Ett gräl om en sommarstuga. Fel present på julafton eller att syskon helt enkelt inte tål varandra. Konflikter nästan omöjliga att reda ut som kan dela hela byar och samhällen. Det som Robert Aschbergs geniala program Grannfejden handlar om.

Någon gång måste människor umgås med varandra igen. Det kommer en dag då svärden ska smidas om till plogbillar som det står i bibeln. Människor måste börja tala med varandra eftersom de är grannar och eftersom de bor i Europa och Europa är en del av något som heter Europeiska Unionen. Men hur ska människor som dödat, våldtagit och skjutit varandra kunna göra det? Ord som försoning klingar av i skenet av massakrer.

Det är egentligen bara i Sydafrika som befolkningen har startat en process av att tala om våldet, morden, våldtäkter och tortyr i och med sanningskommissionen. I före detta Jugoslavien finns ingen sanning. Där finns en massa propaganda som ska rättfärdiga sju nystartade länders historia.

Det är här konsten kommer in. Inte akvareller eller tavlor utan modern europeisk samtidskonst som utforskar det som hände och som talar med både de som lever och är döda. Konsten kan inte försona samhällen men leda in samtalet till en nivå vid sidan av den gamla vanliga propagandan. Därför ska ni gå till Färgfabriken där det finns en utställning som heter I will never talk about the war again. Den gör ont att se. Ta inte med barnen. Konstnärer från före detta Jugoslavien, varav många var barn under kriget, för en dialog med sin historia. Gå och se. Bra konst drabbar. Bli drabbade.

Ps. Jag tar semester och återkommer till jul. Ha det bra.