Bostadskarriär

Jag har gråtit för deras brustna kärlek och sjukdoms skull.

Jag har hittat bröllopskransar och konjak och hela vita klänningar i grovsoporna när människor sålt sina lägenheter och börjat nya liv.

Jag har bott i bostadsrätt i många år.

Både på Östermalm och på Södermalm.

Den första lägenheten jag köpte var jag illa tvungen att skaffa eftersom jag inte hade någonstans att bo. Efter ett långt pusslande med lån både i banken och från familjen gick det att ordna. Det var dyrt och för längesedan och jag minns att det blev kris och att lägenheten plötsligt blev värd noll pengar och att jag inte brydde mig så mycket eftersom det var mitt hem och jag hade inget val. Och krisen bedarrade.

Östermalm var en bra stadsdel att bo i på många sätt. Framförallt är Östermalm en väldigt tolerant stadsdel eftersom det bor människor från hela världen där, på många sätt trivdes jag där bland stenhusen, på bakgatorna inte långt från Strandvägen.

Adressen kunde ge en extra kick fast jag minns att människor tyckte att det var konstigt att jag hade en Östermalmsadress då jag jobbade med hemtjänsts kvällspatrull en pank sommar för att fylla ut kassan.

Grejen med de här gatorna på Östermalm var att de var helt döda. Det fanns knappt några affärer. Jo en pizzeria och Seven Eleven men annars var det tomt.

En särskild sorts ödslighet som hör hela Stockholm till, tänk en varm sommardag på Bondegatan, solen gassar och det enda ljudet som bjuds är en tom ölburk som rullar nedför en backe.

Glesbygden finns i staden.

Jag minns att en massa av mina vänner sa upp bekantskapen då jag lämnade Södermalm och flyttade österut, det var som om jag var nästan död eller en förrädare.

Vi kommer aldrig att ses igen sa mina vänner och jag blev mobbad för att jag skulle gå med en pudel på Valhallavägen.

Jag ville bara ha någonstans att bo och var trött på söder.

Kompisarna från Södermalm var ofta från Jakobsberg och allt detta dividerande om vilken adress man skulle bo på var tröttsam fast jag ville inte bo på Kungsholmen.

Kungsholmen var polishuset och bakom och bortom allt viktigt som hände i Stockholm. Nej Kungsholmen gick inte.

Kungsholmen vad döden.

Drömadressen kanske ändå hade varit Drottninggatans krön vid Observatorielunden med alla skumma gator som ser ut som Moskva eller Kiev men det blev Östermalm för många år.

Östermalm, på många sätt ett vackert lik i snygga kläder men nära till det mesta.

Sen en vacker dag då jag ville ha en större lägenhet funkade inte Östermalm.

En kompis Jonny som är snickare sa åt mig att bygga ett nytt kök med orden att de kommer att slänga det i en container i vilket fall och jag målade hela lägenheten vit, sen tog jag bilderna av lägenheten själv och min mäklare var en slemmig typ.

Jag sålde lägenheten dyrt.

Förklara nu detta.

Hur kan man tjäna mera pengar på att äga en lägenhet i tio år än på att arbeta hela livet.

Borde det inte vara tvärtom?