Bortskämda unga – en modern myt

Häromdagen blev jag utkallad från riks­dagen av några av mina gamla folkhögskoledeltagare. De hade trummat ihop folk på Facebook, lånat en högtalaranläggning och fixat ett polistillstånd. Nu stod de och värmde sig på Mynttorget med tandborstar i händerna. Bakgrunden var en dokumentär av Erik Sandberg i SVT:s Dokument inifrån om hur arbetsmarknaden har förändrats, och hur yngre döms till arbetslöshet eller tillfälliga jobb med osäkra villkor.

Nu ville de berätta för riksdags­ledamöterna på väg ut från omröstning om jobb på Lidl, Ica och McDonald’s. Om hur det känns när man som arbetsledare förväntas skälla på medarbetare fast man vet att det är mängden arbetsuppgifter som är för stor i förhållande till hur få man är som ska göra jobbet. Om hur det funkar när man stämplar ut och får sitta och vänta utan lön när det kommer för få kunder. Om hur telefonen kan ringa när som helst, var som helst och kräva att man ska in till jobbet. Om hur gratisarbete betraktas som självklart.

Rebecca Rogerson från Västerås har jobbat på McDonalds i flera år. När hon en gång valde att säga emot kraven på att stämpla ut och inte få betalt fast man är på jobbet, fick hon gå och rengöra herrtoaletten med en tandborste. Hon hade den med sig, och hoppades att det skulle få mina riksdagskollegor att lyssna.

För det är lätt att se hur det kunnat bli så här. Det går att beskriva i enkla marknadstermer. Är arbetslösheten hög, tillgången på jobb låg, så ökar efterfrågan, och unga får vara beredda att ta jobb till lägre lön och sämre villkor. Ändå handlar diskussionen om unga sällan om detta.

Tvärtom beskrivs problemet, senast av finansministern, vara att unga har det lite för bra. Man har för höga ingångslöner, för stora anspråk, är för bortskämda helt enkelt.

Det pedagogiska problemet för regeringen är bara att man kraftigt har sänkt lönekostnaderna för att anställa unga genom riktade sänkningar av arbetsgivaravgiften – och ändå har man inte kommit åt ungdomsarbetslösheten. McDonald’s har fått en stor skattesubvention, men anställt så få nya att samhällskostnaden för varje nytt jobb varit över 400 000 kronor.

I dokumentären undrar välfärdsprofessorn Joakim Vogel om det inte är så att idén om den bortskämda ungdomen är en ”politisk konstruktion” för att slippa se hur arbetsmarknaden utvecklats för unga. Och slippa göra det som behöver göras, kan tilläggas.

För är man bara beredd att satsa så finns det ju jobb. Som manifestationens initiativtagare Sarah Daaboul skriver på facebooksidan: ”Det finns massor av jobb som behöver göras. Äldreomsorgen behöver mer personal, skolan behöver fler lärare, det måste finnas fler billiga lägenheter, många bostadsområden och skolor är i stort behov av att rustas upp. Om bara politikerna ville skulle vi inte behöva ha någon ungdomsarbetslöshet – och då skulle heller inte arbetsgivarna kunna utnyttja unga hur som helst.”

För 400 000 kan man lätt anställa en lärare till i skolan eller en byggjobbare i klimatbranschen. Det handlar om politisk vilja, och prioriteringar. Ungdomarna som samlades utanför riksdagen visste vilka prioriteringar de ville se – nu är det upp till bevis för politiken.