Barnen är vår framtid – det visste Breivik

Det finns en natt av alla dessa otaligt grymma nätter av militärdiktatur i Latinamerika som går under benämningen pennornas natt – la noche de los lapices. I mitten på 70-talet i Argentina, i Che Guevaras födelsestad Rosario, kidnappas ett tiotal studenter på natten i september 1976. Fyra av dem överlevde och kunde senare vittna om tortyren och övergreppen. De andra delar ödet död eller försvunnen med över 30 000 som också försvann under åren av diktatur.

Så vilka var då dessa bortförda ungdomar som blivit symbolen för utrotandet av en hel generation? Ledande revolutionärer? Gerillasoldater? Extremister? Nej. De var vanliga studenter med pennan i hand, mellan 16-18 år gamla, aktiva i elevrådet och just då kämpandes för att förhindra en lokal höjning av kollektivtrafiktaxan. Jag kom att tänka på dem när de unga från Utøya begravdes.

En ensam galning har flera talat om. För mig var det lätt att känna igen den ideologi och den logik med vilken Breivik for fram den dagen då han tog båten till en liten ö i Norge och utrotade skolungdomar som gjort sig skyldiga till att protestera mot höjda skolmåltidsavgifter och organisera demonstrationer för flyktingar. Det var samma ideologi som Pinochet drevs av i Chile och Videla i Argentina. Doktrinen säger att du ska bekämpa en idé genom att förinta dess bärare. Så blir alla engagerade till måltavlor och allt engagemang likställs som hot.

Jag var i Buenos Aires under februari och mars 2002. Landet skakades av en ekonomisk kris och över jul och nyår hade demonstrerande folkmassor tvingat fem presidenter att avgå. Med kastruller gick folk på gatorna och krävde att politikerna skulle lämna sina uppdrag. Överallt växte det fram grannråd och nya organisationer. Fabriker blev arbetarstyrda och arbetslösa krävde arbete. På dessa möten talade människor om att de nu blivit av med sin rädsla. Till en början förstod jag inte vad de menade men ju fler veckor som passerade desto mer lärde jag mig om att det inte var förrän då som rädslan från militärdiktaturen hade övervunnits. Och en kväll på ett möte kom frågan om ledarskap upp och någon sa att ledarna dog i pennornas natt. Det fanns en smärtsam insikt om att alla de som dödats då, idag – 26 år senare – skulle ha varit aktivister, journalister, debattörer, författare och intellektuella längst fram i rörelsen.

Om 26 år skulle ungdomarna på Utøya ha varit något annat. Ett politiskt sommarläger är så mycket annat än politik. Jag har själv deltagit och även varit huvudorganisatör för flera stycken. Det är oskyldiga nätter av kyssar, förälskelser och fjärilar i magen. Band knyts som är hårdare än järn. Ett ungdomsförbunds sommarläger är inte farligt för det som sker på plats utan vad som kan komma att hända då dessa ungdomar växer upp och gör verklighet av drömmarna om rättvisa och fred.

Terroristen Breivik var inte muslim som många först trodde, han var norsk och de han avrättade var hans egna landsmän. Dådet var galet på samma sätt som det var galet att en dag sätta tusentals av sina egna landsmän på en fotbollsstadion och tortera dem till döds, att kidnappa barn och ge bort dem till okända överklassfamiljer, att ha ihjäl gymnasieungdomar som kämpat för att bussavgiften inte ska höjas. Men det var denna kollektiva galenskap som blev en ideologi som styrde i de flesta latinamerikanska länder under 70- och 80-talen. Åtgärderna skyllde de på sina fiender. De var tvungna att genomföra det eftersom de tidigare ledarna inte respekterat nationens författning, de var tvungna att döda annars skulle sjukdomen (socialismen) sprida sig och ta över landet, de var tvungna att ge bort barnen och uppfostra dem långt bort från sina föräldrar – vem vet vad de annars kunde växa upp och bli. Barnen är vår framtid, det har varje politisk ledare spelat på någon gång under en valrörelse. Detta visste Breivik – det var därför barnen måste dö.