Att välja är att dö en smula

Är den här quinoasalladen verkligen ”jag”? Är den här staden verkligen ”jag”? Är det här förhållandet verkligen ”jag”? Enligt Steve Pavlina, något slags bloggande personlig utvecklings-coach, är det den typen av frågor man ska ställa sig så fort en jobbig valsituation uppstår.

Trots att Steve ger ett gripande exempel på hur metoden hjälpte honom att välja ett nytt skrivbord (han hittade ett som var ”intelligent, kreativt och flödande”, helt enkelt väldigt ”Steve”) undrar jag om det här verkligen är lösningen på beslutsångesten i vardagen. För det första måste man ju veta vem ”jag” är. Det är inte alls lätt. Är ”jag” till exempel verkligen en person som lyssnar på en blonderad blogglivscoach från Las Vegas? Är det verkligen ”jag” att fråga om någonting verkligen är ”jag”? Och vet ”jag” egentligen vad som är bäst för mig själv?

Samtidigt behövs det ju strategier för att fatta beslut i en tid där det finns 2 962 olika elavtal från 133 olika bolag att välja mellan. Senaste attacken av vardagsbeslutsångest kom i går, när jag och en vän skulle köpa lunch på en lifestylig matbutik vid Mariatorget. Den överpeppade kvinnan bakom disken bombarderade oss med en ohanterlig svärm av glutamatfria, ekologiska, gårdsproducerade lunchalternativ och vi smög ut när hon vände ryggen till. Min kompis berättade att det var just den här typen av situationer som hans kommunistpappa brukade ta upp som fördelarna med planekonomi: ”då finns det bara en sorts tandkräm och allt blir mycket lättare”. Även om jag är tacksam över att inte leva i DDR så förstår jag vad han menar.

Att utgå från Steve Pavlinas metod blir dessutom allt svårare, eftersom företagen blir mer och mer avancerade i sina metoder för att manipulera oss till att fatta ”rätt” beslut. I Morgan Spurlocks nya metadokumentär The Greatest Movie Ever Sold (vars koncept är att han låter sin film, som kritiserar produktplacering, finansieras av just produktplacering) berättar han om det växande fenomenet neuromarknadsföring. Testpersoner får sina hjärnor skannade när de ser en reklamfilm, och utifrån dopaminnivåer och andra reaktioner klipps filmerna om för att maximera säljeffekten. Efter att ha matats med budskap i en maskin som för tankarna till hjärntvättscenen i A Clockwork Orange, vacklar Morgan Spurlock ut med ett intensivt sug efter Coca-Cola.

Vad ”jag” väljer är alltså kanske bara resultatet av något företags manipulaton av min stackars beslutsutmattade hjärna. Där rasar Steve Pavlinas smarta metod ihop, åtminstone när det gäller konsumtionsval. Kanske är det enda rätta att fatta beslut som är så lite ”jag” som möjligt, som går tvärtemot min personlighet: skola om mig till aerobicsinstruktör, äta risifrutti på tunnelbanan och köpa villa i Vellinge. Med den metoden blir tillvaron mindre statisk samtidigt som man lurar reklambranschen. Grundregeln när det gäller att fatta rätt beslut är den samma som för en lyckad första date: var inte dig själv så kommer allt att gå bra.