Längtan till Nordkorea

De kommer från helt olika delar av den politiska skalan. Men tidigare Svd-ledarskribenten Benjamin Katzeff Silberstein och Daniel Uppström från Svensk-koreanska föreningen delar båda ett brinnande intresse för en totalitär stat i östra Asien.

Det är något som fascinerar med Nordkorea. Ett av världens mest slutna länder. Ett parallellt universum. Ett mardrömsliknande 1984-samhälle, totalt annorlunda än allt vad vi är vana vid. En ”nekrokrati” som formellt styrs av den döde diktatorn Kim Il Sung.

Dessutom är Nordkorea svårtillgängligt, en attraktiv egenskap i en värld där det knappt finns några exotiska resmål kvar. Bilder inifrån nordkoreanskt vardagsliv är inte helt enkla att hitta, vem som fotograferar vad kontrolleras noga. Men man kan klicka sig fram i Google Maps och se karga berg, Pyongyangs höghuskomplex, fångläger, partielitens swimmingpool med vattenrutschbana, och ett ändlöst kluster av små kullar som tros vara massgravar från svälten i mitten av 90-talet.

Det enda sättet att ta sig in för en svensk turist är genom en organiserad gruppresa där man vallas runt av övervakade guider. Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Augustprisnominerade reportagebok Alla monster måste dö som kom ut i vintras handlar om en sådan resa. Författarna beskriver en känsla av att befinna sig i ett land där man inte vet vad som är illusion, där man inte vet om medresenärerna i Pyongyangs tunnelbana bara är regisserade statister. Författarnas gruppresesällskap är en brokig samling: en rysk kemist som tar vattenprover överallt, tre unga Bromma-brats som gillar att ”chockturista”, och så ”Elias” – en kille på knappt 20 år, som har Nordkorea som sitt största intresse, ett levande uppslagsverk om landet och så upprymd över att äntligen besöka det att han knappt vet vart han ska ta vägen.

”Elias” heter egentligen Benjamin Katzeff Silberstein, är 22 år gammal, och kommer från Stockholm. Han har jobbat som redaktör för Liberala Nyhetsbyrån och tillbringade sommaren som ledarskribent på Svenska Dagbladet. Nordkorea blev han intresserad av som 15-åring när en man från svenska ambassaden i Pyongyang föreläste hos Liberala ungdomsförbundet.
– Jag har alltid haft ett intresse för det som är lite okänt, hemligt och skrämmande, berättar han på telefon från Seoul, Sydkorea, där han bor och studerar koreanska.
– Föreläsaren berättade att han aldrig hade sett några bilder från ett nordkoreanskt hem. Jag fastnade just vid det. Här är en person som har bott i Nordkorea men som ändå inte vet hur vanligt folk bor. Vad beror det på? Hur fungerar det systemet? Hur ser människors liv ut? Efter det här började jag tillbringa enormt mycket tid på att googla på bilder från Nordkorea. När jag sedan reste till Nordkorea visste jag redan var allting låg och hur allt såg ut. Guiderna frågade mig flera gånger om jag var CIA-agent eftersom jag kände till geografin i Pyongyang så väl.

Han håller inte med om bilden som författarna till Alla monster måste dö ger i boken; att allt som visas upp för turisterna i Nordkorea är iscensatt.

– Nej, jag är helt övertygad om att det inte stämmer. Visst, de väljer ju ut vart man ska åka. Men det är inte som att alla i stan är på plats för turisternas skull. Jag tror inte på det här att folk skulle vara placerade i tunnelbanan med extra fina kläder. Det håller inte. Så mycket är det inte värt att visa upp en fin yta för turisterna.

Huvudsyftet med Benjamins Sydkoreavistelse och koreanskastudier är att kunna studera Nordkorea bättre.

– Framförallt vill jag kunna prata med folk från Nordkorea, i landet. Gärna jobba någonstans i Nordkorea, till exempel på ambassaden.

Sanningshalten i mycket av det som rapporteras i svensk media om landet är tveksam, menar han.

– Som det här med att Nordkorea skulle ha påstått att Kim Jong Il gjort elva hole in ones på sin första golfrunda. Jag har kollat arkiv från nordkoreanska nyhetsbyrån och jag har frågat folk som spelat på golfbanan i Pyongyang. Ingen känner till att någon skulle ha påstått det. Det är ett exempel på att det är så svårt att skriva om Nordkorea eftersom allt är så hemligt. Vissa saker som sprids av nyhetsbyråer som TT och AFP är i själva verket bara rykten.
– I media målas en bild upp av ett allmänt ledset och sorgligt land där människor aldrig ler. Men då missar man dimensionen att nordkoreaner är människor precis som vi. De lever under ett extremt förtryck, men det är inte som att hela deras vardag präglas av politik.

Intresset för Nordkorea och en viss skepsis inför medias rapportering om landet delar Benjamin Katzeff Silberstein med Daniel Uppström från Göteborg. Men där stannar likheterna. Daniel Uppström definierar sig som socialist och är med i Svensk-koreanska föreningen, som är öppet positiva till den nordkoreanska regimen och landets statsskick. På deras hemsida presenteras nyheter som ”Amnesty inte trovärdigt om Nordkorea” och ”Stark optimism om utvecklingen i Korea”.

– Mitt intresse började i gymnasieåldern, när man började fundera lite över världen. Det finns en propagandistisk demonisering av Nordkorea, allt som skrivs är negativt. Men när jag började leta lite såg jag att det finns en annan berättelse.

– De anpassar sig inte efter diktat från väst, utan bygger ett socialistiskt system utifrån deras modell. Det är unikt och på många sätt beundransvärt att de står på sig, säger Daniel.

Föreningen arrangerar varje år en resa till Nordkorea, och 2012 ska den sammanfalla med 100-årsdagen av Kim Il Sungs födelse. Daniel Uppström var i landet för andra gången i somras.

– Den första tanken är att det är så annorlunda. Men när man har varit där ett par dagar känner man att det är väldigt avslappnat. Ganska lugnt jämfört med allt kaos, trafik och reklam i Kina. Folk är trygga på ett helt annat sätt än här. De har till exempel gångtunnlar under gatorna, med ganska dunkel belysning. I Sverige eller vilken annan stad som helst skulle folk vara lite rädda, men inte i Nordkorea. Det kan gå ensamma tjejer i tunnlarna.

Finns det inget som du tycker är dåligt med Nordkorea?
– Det är svårt att recensera, det får koreanerna själva svara på. Som västerlänning är det en del saker som är svåra att förstå, som den oerhörda uppskattningen mot ledarna. Sådant som skiljer sig mycket från vårt samhälle. Jag kan inte säga att det är dåligt, men det är svårt att förstå när man kommer från en annan kultur.

Men den uppskattningen hänger väl ihop med förtrycket?
– Har man träffat några nordkoreaner och resonerat om den saken så förstår man att det inte alls ligger till så. Alla koreaner är väldigt tacksamma och visar uppskattning för sina ledare och för sitt system. De tycker själva att de har extremt mycket att vara stolta över som de inte vill att vi ska komma utifrån och säga hur de ska ha det.

Hur vet du det?
– Man slås av att ledarna är väldigt närvarnade hela tiden. I vartenda samhälle kan man se bilder av Kim Il Sung. Det är en oerhörd uppskattning och vördnad. Man ser den på väldigt många ställen.

Men är det verkligen frivillig uppskattning tror du?
– Jag tror inte ens att de tänker i de termerna. Man uppfostras in i det här systemet, och det sättet att tänka. Det blir en självklarhet. Det är väl det som vi har så svårt att förstå i väst.