Lägger stadsplaneraren på analyssoffan

Stadsplanerare och arkitekter försöker skapa urbana, levande miljöer men resultatet blir ofta bara en död stadskuliss. Kulturgeografen Sara Westin försöker ta reda på varför.

I en stripp av Martin Kellermans serie Rocky flanerar titelkaraktären i Gamla stan och diskuterar med sin kompis Rippo.

– Vad fint det är i Gamla stan. Tänk om de kunde bygga nya hus som var så där snygga. Om man går genom Hammarby sjöstad får man ju dödsångest, det ser ut som ett bostadsområde i Sims.

Rippo invänder att husen i Gamla stan har så många olika stilar eftersom de byggdes under helt olika tidsperioder. Några av dem brändes ner på grund av pesten.
– Det behövs lite pest i Hammarby Sjöstad helt enkelt, svarar Rocky.

Kulturgeografen Sara Westin fick inte dödsångest när hon besökte Hammarby Sjöstad för första gången 2002, men en lätt känsla av obehag smög sig på. Stadsdelen kändes ödslig, kulissliknande och få människor rörde sig på gatorna. Hon tyckte att stadsdelen förde tankarna till Celebration, det Ankeborgsliknande gated community som byggts av Walt Disney Company i Florida. Besöket blev upprinnelsen till Sara Westins doktorsavhandling i kulturgeografi: Planerat, alltför planerat.

– Jag är från Bräcke, en liten ort i Jämtland, och har kanske just därför alltid gillat stadspuls, liv och rörelse. Jag hade läst att Hammarby sjöstad skulle vara en förlängning av Södermalm. Man skulle bygga stadsmässigt, och det tyckte jag lät bra. Men när jag kom hit kändes allt så kliniskt.

Vi möts vid Luma torg i Hammarby sjöstad, på ett café som är så ljust och fräscht att det är svårt att skilja från vaccinationscentralen intill. Tvärbanan rullar förbi utanför på torget, som känns ganska tomt trots att klockan är strax efter fem en vardagskväll. Vad har gått snett? Planen var ju att bygga ett levande område med innerstaden som förebild, inte ännu ett sovstadsliknande bostadsområde.

– Det finns ett glapp mellan vision och verklighet. Ett problem är att hela området är byggt på samma gång. Det mesta ser mer eller mindre likadant ut.

Sara Westin citerar de fyra förutsättningar för en levande stad som den amerikanska stadsplaneringskritikern Jane Jacobs satte upp 1961: Varierad användning av byggnaderna (arbeten, bostäder, underhållning och så vidare). En blandning av gamla och nya byggnader för att skapa en blandad befolkning, eftersom nyproducerade hus ofta betyder höga hyror. Många gator med korta kvarter. Hög koncentration av människor. Hammarby sjöstad uppfyller bara det sista kriteriet och det räcker inte enligt Jane Jacobs teori.

I sin avhandling levererar inte Sara Westin några lösningar på problemet med gapet mellan stadsplanerarens avsikter och hur nya stadsdelar uppfattas av flanören. I stället lägger hon stadsplanerarna och arkitekterna på terapisoffan och tar till begrepp från psykoanalysen för att beskriva hur modern stadsplanering kan skapa miljöer som leder till obehag. Enligt Freud är människan delad i överjaget, som försöker tygla oss att passa in i kollektivet, och detet, som är våra drifter och impulser. Sara Westin beskriver stadsplaneraren och arkitekten som ett samhällets överjag. De är uppfostrade och präglade av arkitekthögskolor och har siktet helt inställt på att reducera konflikter och skapa en trygg, säker miljö. Detta i motsättning till stadsflanören, som längtar efter oförutsägbarhet och nya intryck.

– Om jag började avhandlingen naivt med att försöka eliminera glappet kom jag till sist fram till att det är en essentiell del av planeringens natur.

Sara Westin nämner Södermalm som ett exempel på en levande stadsmiljö.
– Men baksidan är gentrifiering. Därför klingar det lite falskt att prata om urbanitet i Stockholms innerstad. Om man definierar urbanitet som att många olika slags människor och yrkesgrupper bor i ett område så stämmer inte det in på Södermalm. Jane Jacobs pratar om mångfaldens självdestruktivitet. Folk flyttar till en stadsdel för att den är blandad och intressant. När fler och fler tänker likadant slutar det med att bara de som har råd bor där. Det som lockade dit dem från början kramas ihjäl.