Krisade med L-ordet

Författaren och frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz är i ett förhållande med liberalismen men det är komplicerat. Hennes ideologiska kris mynnade ut i boken Frihet & fruktan: tankar om liberalism.

Det är september 2010, slutdebatt i SVT, och Folkpartiets ledare Jan Björklund inleder sitt slutanförande med meningen ”Jag är liberal”. Det är något med hur han säger det som får det att låta som han just druckit bottenslurken av en burk ljummen folköl, som att han äcklas av det där L-ordet. Han leder ett parti som velat införa sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare, obligatoriska gynundersökningar på invandrarflickor, och som röstade ja till FRA. Inte särskilt liberalt.

Situationen är inte unik för Sverige. Trots att partier som kallar sig liberala styr i större delen av västvärlden minskar den av liberaler så högt värderade friheten drastiskt. I stället: tortyr i demokratins namn, ökad övervakning och kapsejsade banker som får statligt mångmiljardstöd.

Isobel Hadley-Kamptz är författare, bloggare, flitig twittrare och frilansskribent för en bred samling tidningar, bland andra Expressen, Arena, Neo och ETC (vilket har fått en del ETC-läsare att klaga över att media redan är fullt av liberaler.) Hon har definierat sig som liberal i hela sitt politiska liv, men hamnade i en kris och började ifrågasätta hur verkligheten stämmer överens med de liberala idéerna. Tankarna har samlats i boken Frihet & fruktan. På omslaget klampar Cthulhu, ett tentakelprytt jättemonster från skräckförfattaren HP Lovecrafts böcker, runt i ett förortsområde. En symbol för ondskan som vi har inom oss, som om den inte kontrolleras leder till oändlig grymhet och fasa om vi får makt över varandra eller om staten får makt över oss, förklarar Isobel Hadley-Kamptz.
– Man kan vara liberal av två skäl: att man tror att människan är fantastisk och bara hon släpps fri kommer allt att bli bra. Det ligger något i det, mänsklig kreativitet är fantastiskt. Men den inneboende mänskliga ondskan är större. Människor tenderar att behandla varandra förfärligt och ju mer makt vi får över varandra desto värre blir följderna. När staten behandlar människor förfärligt får det oerhörda konsekvenser eftersom staten har den makt den har. Men också i andra sammanhang när enskilda människor har makt över varandra, som i familjen eller på arbetsmarknaden. Min krassa och skademinimerande liberalism handlar om att man måste försöka minska den makt som vi har över varandra, och som staten har över oss för att minska den skada vi kan åsamka varandra.

Hur?
– Till exempel skulle medborgarlön vara den mest frihetliga socialförsäkringen eftersom den minimerar den makt som staten har över oss. Då skulle det inte finnas någon socialtjänst som ska utreda människors behov, och bedöma om människor talar sanning. All sådan behovsprövning skapar jättestor makt över enskilda människor, som missbrukas.

Hur har din kris i förhållandet till liberalismen sett ut?
– Dels har jag haft en allmän kris kring liberalismen som den ser ut idag, att jag inte är förtjust i arbetslinjen, kriget mot terrorismen, övervakningen och den islamofobiska holländska liberalismen. I arbetet med boken visade det sig att jag även har problem med många av liberalismens grundteser, som uppdelningen mellan privat och offentligt. Det är så tydligt att den gränsen inte alls är absolut. Vi drar gränserna efter vad som passar för ögonblicket. Det var inte alls länge sedan som våld inom familjen sågs som en privatsak som inte politiker skulle lägga sig i, oavsett om det var mot kvinnor och barn. I allmänhet anser folk idag att det är en fråga för polis och stat. Där har gränsen förskjutits på ett bra sätt. Eftersom den absoluta gränsen ligger till grund för så många liberala teorier måste man kanske ompröva de teorierna.

Finns det några brytpunkter som fått dig att ändra riktning?
– Den borgerliga valvinsten 2006 blev en sådan. Fram till dess upplevde jag mig som mycket mer borgerlig. Det beror nog på att jag är emot makten. Det fanns, och finns fortfarande i vissa kommuner, något djupt obehagligt i den socialdemokratiska maktfullkomligheten, ”staten, det är jag”-grejen. Sedan, när det blev en alliansregering förvandlade sig de borgerliga väldigt snabbt till samma maktfullkomliga pösmunkar som jag upplevde att Socialdemokraterna varit. Dessutom visade de snabbt att de inte är särskilt liberala. På rak arm kan jag bara komma på två bra saker som alliansregeringen har gjort: löneskattesänkningar och att man öppnat för arbetskraftinvandring. Däremot kan jag komma på många saker som är dåliga.

Hur har din politiska resa som liberal sett ut?
– Jag var nyliberal i tonåren, sedan övergick det gradvis i mainstreamliberalism. På något sätt känner jag störst värdegemenskap med libertarianer eftersom de tar frihet på allvar, till skillnad från Folkpartiet som jag tycker sämst om av alla partier. Libertarianer tycker inte att det är ok att införa övervakningslagar, att hiva ut miljarder av skattebetalarnas pengar till banker för att de går med förlust. Problement med högern i allmänhet är att den oftare är för etablissemanget än för frihet. Särskilt när det är en högerregering. Man plåstrar om storföretag när de behöver det eller ger pengar till Facebook. I sådana frågor kan man ofta lita på libertarianer. Samma när det gäller invandring, i en tid när stora delar av den intellektuella högern fått en total hang up på problem med integration istället för att prata om hur viktigt det är med öppna gränser.