Döden på tunnelbanespåret

Under 2011 blev 27 personer påkörda i tunnelbanan, 12 av dem dog. Vissa av dem har hoppat framför tåget, i andra fall rör det sig om olyckshändelser. Tunnelbaneförarna vill se inglasade stationer för att hindra fler dödsfall men SL säger nej.

Klockan är 18.58 den 17 juni 2007 och tunnelbaneföraren Carolin Evander går över perrongen på Liljeholmen för att börja sitt arbetspass. Från plattformen ser hon en man på spåret, en blond kille med jeans. Det är inget ovanligt alls att månniskor rör sig på spåren, det kan vara allt från burkletare till hemlösa eller folk som har tappat sin mobiltelefon. Hon ringer trafikledningen, men mannen hoppar upp på perrongen och försvinner in i ett tåg. Carolin Evander löser av en annan förare och kör mot Mörby Centrum. Hon rullar snart in mot Slussen.

 När hon rundar en kurva och kommer in mot plattformen ser hon samma man som var på spåret i Liljeholmen. Han står vid plattformskanten och tar ett steg ut i tomma luften, som om han trodde att plattformen fortsätter.

– Jag ser framför mig vad som kommer att hända men det finns inte någonting jag kan göra. Det är som att vara med i ett tv-spel där någon annan styr och jag tittar på.

 Allt går som i slow motion. Carolin bromsar, blundar och hör en kraftig smäll. När hon öppnar ögonen är rutan krossad.

– Jag vet inte var han är någonstans, om han är under tåget eller på spåret. Jag ropar ”ilsamtal” till trafikledningen och hela krishanteringen sätts igång. De stänger av strömmen, ringer brandkåren och informerar spärrexpeditören om att inte släppa in någon på plattformen.

Carolin Evander säger något till passagerarna men hon minns inte vad. Sedan sitter hon tyst i förarhytten. Det blir en folksamling på plattformen, någon knackar på rutan och vill att hon ska köra fram tåget.

– Jag går ut ur vagnen och det visar sig att killen ligger på plattformen. Han blöder kraftigt från huvudet. Om jag hade bromsat en sekund tidigare hade han ramlat ner på spåret. Men nu brakade han in i tåget med huvudet och axeln och studsade tillbaka ner på plattformen. Han överlevde, men läkaren sa att det var ett mirakel, att ingen normal människa skulle ha klarat den smällen. Troligtvis hjälpte det att han var narkotikapåverkad och lös i kroppen. När jag kom upp mot Södermalmstorg stod en kvinna som helt hysterisk och skrek, det var hans flickvän.

”Jag kände mig apatisk”

Det här var ett av 13 fall med människor som blev påkörda i SL-trafiken 2007. Däromkring brukar antalet ligga, förutom 2010 då hela 24 personer blev påkörda. SL för bara statistik över antalet olyckor, men inte över hur det går för den som blir påkörd. Vilken station som är mest olycksdrabbade vill de heller inte säga någonting om men det ryktas att det är Danderyds sjukhus.

– Tidigare var det många anrop om folk som rymt från psyket på Danderyds sjukhus. Man kunde få anrop på radion om att hålla utkik efter en rödhårig kvinna i sjukhuskläder som springer omkring på plattformen, berättar Carolin Evander.

 Den förare som kört på någon får träffa en psykolog, och vara hemma en tid. 

– Jag var hemma i tio dagar, men det finns de som är tillbaka redan nästa dag. Men det skulle jag inte rekommendera. Jag har erfarenhet av folk som kommer tillbaka för tidigt. En eller två månader efteråt är de med om att någon står för nära plattformen, till exempel sitter och dinglar med benen eller låtsasknuffar en kompis. När något sådant händer kommer allt tillbaka och föraren blir sjukskriven då i stället. Men utan ersättning, det är så försäkringen fungerar.

 Hur kändes det när du var hemma?

– Jag fungerade, lagade mat, och var inte rädd att gå ner i tunnelbanan eller så. Men det var någon slags chock. Jag kände mig apatisk. Sedan pratar man med en psykolog och blir godkänd av läkare. När man kommer tillbaka får man köra tillsammans med en kollega ett tag.

 Carolin tycker att förarna får bra hjälp från arbetsgivaren MTR efter olyckor. Värre är det för de yttre trafikledarna, som ska vara på plats och se till att trafiken kommer igång igen.

– De kan behöva se mycket äckliga saker, det är de som får vänta på plattformen när brandkåren spolar rent. Som förare behöver du ju ofta inte se så mycket om det händer något. Men trafikledarna får ingen hjälp. Det är skandal. Jag vet flera som har slutat för att de inte har fått hjälp och gått tillbaka till att köra tåg istället. Där har MTR ett stort ansvar.

Inglasning kan komma att tas upp igen

I bland annat London, Paris, Hong Kong och i flera städer i Kina är tunnelbaneplattformarna inglasade, med luckor som öppnas för dörrarna när tåget rullar. Det sänker ljudnivån, bidrar till att hålla spåren renare, och förhindrar folk från att hoppa framför tågen. Carolin Evander vill se ett liknande system i Stockholm för att minska antalet olyckor, men det är inte aktuellt här. 

– Det skulle kosta väldigt mycket pengar, och dessutom har vi två olika tågvarianter med dörrar på olika ställen. Men när de gamla tågen fasas ut kan inglasning komma att tas upp igen, säger Jesper Pettersson på SL:s presstjänst.

 Carolin Evander har kört tunnelbana i nio år nu, och blev inte avskräckt av olyckan.

– Det här kan låta sjukt, men på sätt och vis så var det en lättnad. Nu har jag varit med om det här och jag vet att jag klarar av det. Det är inget jag tänker på när jag kör. Men det finns förare som aldrig kommer tillbaka efter en olycka, säger Carolin.

 Tunnelbaneförare har en stark kåranda, som det ibland går att ana när man ser dem hälsa på varandra. De rör sig bakom kulisserna i Stockholms mest vardagliga miljö, och ställer upp för varandra direkt om någon råkar illa ut.

– Alla hörde när jag skickade ilsamtal över radion och började sms:a mig och fråga hur jag mådde. Det är en stark sammanhållning, jag tror att det är för att vi har ett så speciellt jobb. När man kör tåg är det ett ensamarbete. När vi har rast träffar vi alltid våra kollegor, och då passar vi på att prata, skratta och skämta om trafikanterna. Det är en känsla av att det är vi mot världen.