Den klyschiga svenskheten

Vad är svenskhet? Konstfackstudenten Sepidar Hosseini ställde frågan till 17 vänner på Facebook. Deras svar resulterade i en bok – och sex olika tapeter.

På en lektion i skulptur fick Sepidar ”Seppi” Hosseini höra ”Men ni iranier är ju bra på andra saker… mönster till exempel” av sin lärare. Han sa det när Seppi, som är uppväxt i Sverige, hade misslyckats med att få till en skulptur. Lärarens ord har fått ge namn till Seppis examensarbete på Konstfack från i våras. Men ni iranier är ju bra på mönster … och andra berättelser om svenskhet är en samling med korta berättelser från 17 nära vänner och bekanta till Seppi. Vad de har gemensamt är att de alla är uppväxta i Sverige, även om flera av dem har föräldrar som är födda utomlands. Samtligas historier är anonyma.

– Jag ville inte att man skulle se vad som är skrivet av mig och vad som är skrivet av någon med ett svenskklingande namn. Då blir det tydligare att väldigt mycket av berättelserna om ett eventuellt utanförskap inte handlar om etnicitet – utan om klass och social bakgrund.

Är boken ett slags svar till din plumpa lärare?

– Det blir som ett svar på hans kommentar, eftersom jag tycker att identitet är något flytande. Jag blev provocerad av det han sa, samtidigt som jag tyckte det var lite komiskt. Många föreställningar om vad som är svenskt i våra huvuden stämmer inte överens med verkligheten. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och deras tal om den ”svenska folksjälen” har varit en viktig utgångspunkt i arbetet.

De 17 olika personernas berättelser exponerar att det vi betraktar som svenskt ofta rör sig om klyschor och stereotyper. En person skriver att den känner sig svensk när den åker båt i Stockholms skärgård, har sett Modstrilogin och använder ordet nja – ja och nej på samma gång. En annan skriver om drömmen om ett falurött hus med vita knutar, skogspromenader och Norrgavelmöbler med fårskinn på. Inspirerad av berättelserna har Seppi Hosseini tagit fram sex tapetmönster. Den som tittar på avstånd registrerar framför allt intrikata mönster. På nära håll ser man att mönstrena består av bland annat kräftor och snapsglas, röda små stugor och granar, svenska flaggor och blåsippor.

– Tapeternas innehåll är svenska klyschor i islamiska mönsterkonstruktioner, inspirerade av persiska mattor och mosaik. Tanken är att det rent estetiskt ska utvidga begreppet ”svenskhet”.

Det finns en allvarlig klangbotten i Seppis examensarbete om hur det är att växa upp i Sverige. Mot den ekar klassamhället, att som invandrad inte kunna koderna, samt vardagsrasismen. Seppi är uppväxt i Fisksätra men hennes föräldrar är politiska flyktingar från Iran, vilket gett henne flera synsätt på Sverige, säger hon. I boken skriver hon om när pappan plockat en fridlyst blåsippa till henne när hon var i förskoleåldern: ”Jag hade lärt mig om allemansrätten på dagis. Det hade inte pappa. Hemma visste de allt men när vi kom ut var det jag som visste. Och det gjorde mig ledsen att de krympte.”

– Det är sådana små saker i vardagen som skapar en känsla av att man inte är svensk, säger hon.

Det första minnet av att inte vara som andra är fortfarande skarpt. Det var året 1991 när lasermannen sköt ned oskyldiga människor med invandrarbakgrund . Då var Seppi fem år.

– I Fisksätra var normen att ha invandrade föräldrar. Men när lasermannen härjade blev jag för första gången medveten om mig själv och började betrakta mig som något annat.

Seppi säger att det är mycket tack vare föräldrarnas medelklassbakgrund i Iran som hon har fått med sig ett bra självförtroende från början.

– Jag har alltid ingått i världar som är väldigt dominerade av svensk medelklass, som att dansa balett eller gå på konstskolor.

När hon var liten drömde hon om att leva som i en IKEA-katalog och försökte febrilt få sina föräldrar att leva mer likt Svenssons.

– Jag ville ha en sommarstuga och att vi skulle fira en riktig jul med julljusstake i fönstret. Mina föräldrar var inte riktigt lika engagerade och kunde till min besvikelse somna framför Kalle Anka på tv, säger hon och skrattar.

Är du fortfarande fanatisk på det sättet?

– Nej, men när jag blev äldre blev jag engagerad i min bakgrund och ville lära mig laga persisk mat och lyssna på persisk musik. Mina föräldrar skrattar åt min stora känsla av att identifiera mig som iranier. Jag har ju inte ens varit där!