”Jag kallades för clown och pajas”

I januari tvingades Håkan Juholt avgå efter tio månader som ordförande för Socialdemokraterna. I en ny bok Håkan Juholt – Utmanaren berättas historien om den småländske journalistens rekordsnabba uppgång och fall i den svenska toppolitiken.

Bortsett från en intervju med den småländska tidningen Östran direkt efter avgången har Håkan Juholt legat lågt med kommentarer om de 303 dagarna i den absoluta S-partitoppen. ETC Stockholm fick en första intervju med den före detta partiledaren om den aktuella boken Håkan Juholt – Utmanaren som är skriven av journalisten Fredrik Loberg. Boken handlar om politikern och privatpersonen Håkan Juholt och berättar just vad som hände mellan den 25 mars 2011 och 21 januari 2012.

På en mobillinje från Oskarshamn berättar Håkan Juholt att han valt att inte läsa ett ord ur boken innan den gick i tryck.

– Jag litar på Fredrik Loberg som yrkesman. För mig handlade beslutet om att låta honom göra projektet eller inte. Det togs efter att jag lyfts fram som en av partiledarkandidaterna. När det väl var taget var vi överens om att jag inte ska vara inblandad i boken förrän den släpps.

I början av året var han statsministerkandidat – i dag har Håkan Juholt inget specifikt uppdrag för Socialdemokraterna.

– Det är inte bestämt ännu. Jag känner fortfarande lust till politiken. För mig är politik inte taktik och karriärplanering utan passion och värderingar. Vem vet, kanske finns det en arbetsuppgift där ute som passar mig? Jag hoppas det.

Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. Jag är aktiv och reser mycket i landet och håller föredrag om idén med social demokrati och de frågor som jag brinner för. Det handlar om att demokrati ska styra marknaden, att vi ska vara medborgare i samhället och inte bara kunder på en marknad.

När Mona Sahlin misslyckades i valet 2010 med det rödgröna samarbetet höjdes direkt röster som krävde hennes avgång. Tålamodet var ovanligt kort från partiets sida. Olof Palme och Ingvar Carlsson har förlorat val men fått sitta kvar som partiledare. Direkt efter att Sahlin meddelat att hon inte ställde upp för omval till våren påbörjades letandet efter hennes efterträdare.

– Det fanns ett antal namnkunniga socialdemokrater som såg sig som självklara efterträdare till Mona Sahlin. Dessa pekades också ut av experter och förståsigpåare på samhällsredaktionerna. Om det sedan skulle bli Östros, Damberg, Palm, Österberg eller vem det nu spekulerades kring var oklart. Flera av de utpekade utgick nog från att det skulle bli någon av dem. Men så blev det jag, säger Håkan Juholt.

Till tonerna av Elvis A little less conversation valdes han till Socialdemokraternas partiordförande vid extrakongressen i mars 2011. I installationstalet pratade Håkan Juholt om solidaritet och rättvisa. ”Det var länge sedan jag blev så rörd som när jag hörde Juholts tal”, sa Kommunals ordförande Annelie Nordström till tidningen Kommunalarbetaren efteråt.

– När jag blev vald fanns det en enda politisk dagordning – och det var skattesänkningar. I mitt installationstal talade jag om mänskliga värden, kultur, arbetsmarknad och arbetsliv men efteråt fick jag bara frågor om skatter.

– Efter mitt tal i Almedalen tre månader senare blev det plötsligt en helt ny dagordning som handlade om vinster i välvärden, reglering av marknaden, barnfattigdom och till och med hur vi skulle ha det med pensionerna i framtiden.

Men snabbt hopades misstagen och skandalerna. Det avslöjades att Håkan Juholts sambo dömts för bedrägeri. Han hade svårt att rekrytera medarbetare och fick utstå svidande kritik för såväl sin höstbudget som beslutet att avstå en partiledardebatt i SVT. Men det var Aftonbladets nyhet i oktober om att Håkan Juholt fått hyresersättning även för sambons boendekostnad som krisen var fullkomlig. Opinionssiffrorna dalade till 25 procent.

Du upplevde ett mediedrev. Hur mycket berodde det på dina egna tillkortakommanden?
– Jag medger två felaktiga uppgifter under mitt partiordförandeskap, och det är inte mycket på tio månader. Den ena var att jag i en interpellationsdebatt hade fel siffra om antalet socialbidragstagare. Den andra var att jag sa att regeringen hade gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken. Men mycket i all den kritik jag fick som partiordförande berodde på rent och skärt klassförakt.

Var inte bostadsaffären och Libyen-frågan stora misstag, menar du?
– Jag anser att mitt ställningstagande i Libyen-frågan var riktigt. Det var fel att förlänga flyginsatsen. Jag borde ha hållit fast vid det.

Varför gjorde du inte det?
– Jag var ny som ordförande och försökte kompromissa och göra alla nöjda.

Och bostadsaffären, varför tog du inte reda på hur reglerna var?
– Det var ett stort antal ledamöter som hade gjort på samma sätt. Jag borde ha vetat bättre, men jag trodde jag gjorde rätt.

Du nämnde klassföraktet, varifrån kom det?
– Jag fick malliga kommentarer från borgerliga debattörer om min musiksmak, min mustasch och mina kläder. Jag kallades för clown, pajas, Åsa-Nisse och Fleknes.

Redan i sitt installationstal lyfte Håkan Juholt fram kulturfrågor och skrev en skarp samtidsanalys av musikalen Les Miserables i Sydsvenskan och en lika välskriven brevväxling om samhällets utveckling med författaren Jerker Virdborg i DN Kultur. Ovanliga utspel för en partiledare – men ingen politisk kollega var intresserad av att diskutera frågorna vidare, enligt Håkan Juholt.

Varför var det så?
– Artiklarna passade inte in i mallen av den här hjärndöda smålänningen som halkat in på sitt uppdrag och som bara gått tvåårig social linje på gymnasiet.

Finns det en beröringsskräck för kultur i den politiska debatten?
– Det är klart att om Reinfeldt säger att han har läst fem Läckberg på raken och jag skriver om Les Miserables och brevväxlar med Jerker Virborg – då krockar bilderna. För det är Fredrik Reinfeldt som ska stå för intelligensen och begåvningen medan Håkan Juholt ska stå för dumheten.

– DN sa att de skulle göra samma upplägg med Fredrik Reinfeldt om de var säkra på att det är han och inte någon pr-byrå som skriver existentiellt om samhället. Jag skulle läsa det med stor spänning. Men jag tror inte att han duger till det. Det gör jag.

I veckan skrev DN:s ledarsida att det är bra att Socialdemokraterna slipper din ”vildvuxna vänsterretorik”. Hur reagerar du på det?
– De värderingar jag står för, åker runt och talar om och till viss del även fick in i vår budget är inga modenycker. De är mitt blod och hjärta. Jag behöver ingen konsult för att tycka det här, utan det är min själ. Att de inte gillades av borgerliga ledarsidor tar jag ganska lätt på.

I dag kallar S sin budget för affärsplan och talar hellre om näringslivet än om ökade klyftor. Varför sjönk opinionssiffrorna när du talade om jämlikhet?
– Vi var uppe runt 37-38 procent efter höstbudgeten i oktober. Därefter kom bostadsaffären. Sedan är jag naturligtvis rökt när ledamöter i verkställande utskottet inte kan uttala sitt förtroende för mig. Det har aldrig hänt tidigare.

Visste du att det var kört då?
– Ja, det visst jag. Där beseglades mitt öde som partiordförande. Därför bestämde jag mig för att åka runt till alla partidistrikt och ge min bild av politiken.

Har du känt efteråt att du velat lämna politiken eller till och med partiet?
– Nej, absolut inte. Det här är ingen sällskapslek. Jag älskar socialdemokratiska möten med människor som vill förändra Sverige och världen. Jag känner mig trygg i den miljön. På en annan nivå pågår ett maktspel och karriärplanering och det var ingen nyhet för mig, men jag har varit urusel på karriärplanering.

Kommer du att skriva en egen bok om den här perioden?
– Jag har varit en del av partiets centrala makt under en längre tid och är tveksam till om sådana personer ska skriva böcker. Visst finns det anteckningar och möjligheter, men jag har inga större hemligheter, det mesta är ju känt.