Åbergs nya resa

Han har fyllt 71 men är långt ifrån en tumrullande pensionär. Förutom en ny Stig-Helmer-film med premiär i jul är Lasse Åberg aktuell med en konstutställning på det egna museet – Åbergs Museum.

– Har du sett Zeke Varg? Jag har ett släp med de tre små grisarna här som saknar bil.

Lasse Åberg håller ett rött plastsläp i handen. Det är måndag på jobbet för honom och hans fru Inger Åberg. De har just stuvat in ett hundratal leksaksbilar med förare ur seriernas värld i en monter. Det är publikfrieri, säger de. Barn älskar att titta på de färgglada fordonen.

Åbergs Museum (med betoning på ”mus”) öppnade 2002, i en före detta ladugård några kilometer från parets hus. I dag, det är måndag och museets stängda dag, är de här inte främst för att parkera om leksaksbilar utan för att hänga Lots of pictures, lots of fun, en utställning med Lasss egna verk. Borrmaskinen tuggar på. De gråmålade råa brädorna var ett bra väggval, konstaterar Inger.

– Det är perfekt. Man behöver inte spackla och måla över, gamla hål stör inte. Och planken har raka kanter, så man behöver inte hålla på med vattenpass för att få det att stämma.

Ett tema hos Lasse Åberg är tingens laddning. Deras personlighet, om man dristar sig att tala om en sådan. På popkonstmanér väljer han ofta tomma, massproducerade ting och figurer som motiv. Ibland får de liv. Ibland är det tvärtom. I en hyllning till den amerikanska konstnären Louise Nevelson har Lasse fyllt en serie skåp med skruttiga plastleksaker, där han sprejat allt mattsvart.

– De tappar sitt banala innehåll när de blir monokroma, de blir objekt, kommenterar Lasse.

Referenserna till annan konst inkluderar hans egen. På ett nyligen omstuvat omslag till en Kalle Anka-tidning, i original från 1958, står knattarna och tittar på en målning som är Lasses grönsaksstilleben Mussaka.

– Det är ofta banala idéer, så det är viktigt för mig att de är oklanderligt utförda.

Hans intresse för serier är framför allt kulturhistoriskt idag, säger han. Att Disneyfigurerna blev så centrala i hans konst var en slump.

– Jag upptäckte popkonsten när jag gick på Konstfack. Popkonstens ideal var att avbilda sin närmaste omgivning. Kunde man inte hitta något att teckna eller måla av inom en meters avstånd var man ingen konstnär. Det grep mig. Musse Pigg var den tidens tommaste figur. I popkonstens anda började jag samla på Disney-grejer. Till en början rätt så oselektivt.

En svart jacka med reklamtrycket The Stig-Helmer story hänger över en stol. Förmiddagen har Lasse Åberg tillbringat inne i city. Där är arbetet med filmen, som har premiär till jul, inne på eftertexterna. The Stig-Helmer story följer Åbergs antihjälte Stig-Helmer från barndom till den nördiga man han figurerar som i Sällskapsresan-sviten.

– Det har varit kul. Jag har fått grotta ner mig i nostalgi, jag har använt mig av mina egna barndomsminnen.

Är du nostalgisk?
– Man får inte bli historielös. Man lär sig väldigt mycket av dåtiden. Ta Milton Caniff (amerikansk serietecknare), till exempel, en av de stora – det är ingen som vet vem han är i dag! Lasse Åberg utbrister detta med en inramad Caniff framför sig, han har gått över till att sortera och märka om delar av lagret.

Vet du vilka de tittar på då?
– Nej. Jag läser inte serier längre om jag ska vara ärlig. Okej, jag läser Rocky, det finns inget bättre sätt att ta reda på vilka attityder som finns bland yngre medelålders människor. Och den har hög fnissfaktor.

Seriesamlandet må vara kulturhistoriskt och serieläsandet gå på sparlåga. Men paret Åberg pratar i Kalle Anka-kod. Omgivningarna kring den före detta sommarstuga de flyttade till 1965 var en kohage då, berättar Inger. Nu, sedan Bålsta byggdes, är det mer Ankeborg. Konstsamlare som lägger konsten i bankfack är Joakim von Anka-typer. Själva är de tvärtom. De vill de visa vad de har. I dag har de flyttat en Claes Oldenburg-litografi, Screwarch bridge, från hemmet till museet. Den upptar en hel vägg i Oldenburgmontern. Att cykla hem tar sju minuter. Lasse Åberg har inget körkort. Det är för att ”behålla ett slags sävlighet” har han sagt. Fram till härom året hade han ingen mobiltelefon, eller dator, heller. Han vill vara cyberanonym, säger han.

När Inger och Lasse tillsammans åker in till Stockholm är det ofta kollektivt.

Vad tycker du om prishöjningen på månadskortet?
– Det är inget jag har fördjupat mig i. Men det är klart att de som måste resa dagligen muckar.

Tror du att det är viktigt för kulturlivet i en stad med billig kollektivtrafik?
– Det vet jag inte, men i min drömvärld är kollektivtrafiken gratis. Nu läste jag att fem procent av kollektivtrafikresenärerna hotar att ta bilen när det blir dyrare. Det är ju redan trafikinfarkt i Stockholm. Jag åker aldrig dit i rusningstid.

Jenny Damberg