Reportage.

2017-02-28 06:45
  • Bild: Kristina Wicksell
  • Bild: Kristina Wicksell

"När jag blir 65 ska jag bli statsminister"

Ida Östensson har ett driv som skulle göra de flesta avundsjuka. Hon förändrar lagar, påverkar normer och bygger opinion. I förra veckan lämnade hon vidare stafettpinnen i föreningen Fatta, efter fyra år. Nu ska hon fokusera på näthatet, som hon personligen har drabbats hårt av.

– Det jag nästan är mest stolt över är nog hur vi har förändrat normerna, hur vi har flyttat hela samtalet kring sexuellt våld och övergrepp, säger Ida Östensson när vi träffas på ett fik på Götgatan en fredagseftermiddag. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Förra söndagen lämnade hon över stafettpinnen i föreningen Fatta. Föreningen som hon var med och grundade 2013 efter att tre killar hade friats i en uppmärksammad gruppväldtäkt i Umeå, Idas hemstad. 

Fatta startades som en kampanj för samtycke och mot sexuellt våld, som en del av föreningen Femtastic och stiftelsen Make Equal, där Ida jobbar heltid som ordförande. Kampanjen växte snabbt och blev till en förening och en folkrörelse. Nästan 35 000 människor skrev under namninsamlingen för en samtyckeslag och i början av februari gick statsminister Stefan Löfven ut med att han kommer att lämna in en proposition om samtyckeslagstiftning som ska träda i kraft den 1 januari 2018.

– Det var ett jättegrymt delmål. Det var ju samtyckeslagen som var starten, tillsammans med att förändra normen kring sexuellt våld. Nu kan den nya styrelsen under ledning av Elin Sundin fortsätta jobba mycket mer med att förändra normerna. 

Men beslutet att lämna vidare Fatta tog hon långt tidigare. 

– Jag bestämde mig redan för två år sedan att jag bara skulle driva det tills det blev stabilt, en hållbar organisation. Jag är ju grundare och ordförande i Make Equal först och främst och det har varit lite svårt att vara ansiktet utåt för två organisationer. Jag har massor av idéer som jag vill genomföra. Jag har alltid gjort så, när någonting funkar så går jag vidare. Jag tycker om att starta upp saker. Jag har för många grejer i skallen. 

Blev utsatt för hat och hot

När vi träffas har hon just kommit tillbaka från skärgården där hon har tillbringat två dagar i en stuga och tillsammans med fyra kollegor diskuterat, brainstormat och läst rapporter kring näthat. Det nya projektet Skärpning ska lanseras i maj och ska verka för en inkluderande kultur på internet. 

Idén föddes efter att hon själv blev utsatt för hot och hat från ett nazistiskt organiserat drev för drygt ett år sedan.  

– Som nästan allt jag gör så ligger det någon personlig erfarenhet bakom. Efter att Soldiers of Odin slog ner folk på Plattan förra vintern så startade jag #inteerkvinna-kampanjen. Då blev jag utsatt för hatkampanj från nazister. Tidigare hade det mest varit jämställdister och rasister, men nu blev det en helt annan dignitet. Det bara ringde, ringde, ringde. Jag blev uthängd på Nordfronts hemsida och fick mejl av folk som jobbar med att infiltrera de här nazistgrupperna som sade att jag inte kunde bo hemma. Jag hade polisbeskydd på en föreläsning. Jag var konstant på helspänn, jag sov inte, jag satt uppe i ett dygn och dolde varje bild där jag var taggad på Facebook, jag ville skaffa skyddad identitet. Jag var jätterädd. Och det var så mycket som jag inte förstod hur man skulle göra, rent tekniskt. 

Efter att ha pratat med en kollega som också har blivit utsatt för mycket näthat kom de fram till att det här skulle bli deras nya grej. Ett nytt projekt var fött. 

– Vi måste prata om hur man skapar en inkluderande nätkultur. I dag snackas det om näthat som om det är mobbning där alla är lite taskiga mot alla, men det är mer komplicerat än så. Det är organiserat mot vissa personer och vissa grupper. Och det ska vi jobba med att utforska. 

Många samarbetspartners

Projektet Skärpning, med underrubriken ”för att internet är på riktigt”, lanseras vecka 20 och ska fortsätta under tre års tid. Fram till dess jobbar Ida och Make Equal med att samla in kunskap från en mängd olika samarbetspartner, som Institutet för juridik och internet, Bris och Friends. 

– Det är samma upplägg som med Fatta egentligen. Lagstiftning å ena sidan, normer å andra sidan. Vi tror inte att vi kommer åt de största trollen, men den tysta massan. De som är med och ser hela tiden, men kanske inte säger så mycket. Och det är viktigt att prata om eget ansvar. Jag har ju själv varit med och drevat utan att jag förstått det själv i stunden. Vi måste hitta sätt att ta ansvar för det man gör på nätet, hitta sätt att be om ursäkt, att få möjlighet att ändra internetpersona. 

Fick smeknamnet ”polisen”

Ida Östensson beskriver sig själv som en ledarfigur. Hon var elevrådsordförande i skolan och har ofta tagit ledarrollen i många olika sammanhang. I mellanstadiet fick hon smeknamnet ”polisen” av en lärare för att hon tog plats och sade ifrån när något var fel eller orättvist, men också när klasskamrater utsattes för mobbning. En ”högljudd duktig flicka”, säger hon själv. I gymnasiet var hon med och organiserade en demonstration mot en nattklubb i Umeå med många sexuella övergrepp, och lyckades få den stängd. Efter studenten blev hon ungdomsombud på Umeå kommun, där hon fick sitta i möten med kommunalrådet och påverka. 

2010 var hon med och grundade Make Equal, som då hette Crossing Boarders, som i dag är en stiftelse med fyra heltidsanställda, en handfull projektanställda och huvudkontor i Stockholm. De jobbar med tre parallella linjer: opinionsbildning, utbildning och projekt. Under Make Equals paraply finns projekt som Killmiddag, Flickaplattformen och Fatta Man. En central del som genomsyrar allt Make Equal gör är att det ska vara lösningsfokuserat. 

– Jag skulle inte orka göra något annat. Vi har tre stycken värdeord i allt vi gör, oavsett om jag håller en föreläsning, skriver en debattartikel eller startar ett projekt så ska de finnas med. Det är att det ska vara lösningsfokuserat, det ska vara inkluderande och det ska vara utmanande.

Hur har du kommit fram till den strategin?

– Jag lärde mig ganska fort inom skejtscenen att om jag klagade och var arg så hände inte ett skit, men om jag var lösningsfokuserad så blev det jättestor förändring. Jag lärde mig att vi måste jobba med praktiska metoder. Sedan var det många som började prata så om mig, så det har väl blivit lite av min identitet. Min partner håller på att bli tokig på mig. Varje gång vi bråkar så säger jag ”okej, men om vi ska kolla på lösningar då”. Jag är så privat, jag är så på möten med jobbet, jag är så hela tiden. Det är nog min personlighet. 

Känner du ibland för att släppa det, strunta i allt konstruktivt och bara rasa på allt?

– Alltså, one hundred percent yes! Absolut. Och jag har mina trygga rum för att göra det. Men även om jag ibland spyr ut skit så kan jag inte svara ”dra åt helvete” i ett mejl, jag måste tänka konstruktivt.

Varifrån får du drivkraften till att orka jobba med tunga frågor varje dag? 

– Att jag känner att jag är med och gör förändring. När gamla högstadiekompisar skriver långa uppsatser till mig om hur jag har påverkat deras syn, att de lever sitt liv annorlunda. När folk kommer fram på tunnelbanan och ger en pepp. Att jag känner att jag på riktigt har makten att ändra diskursen, samtalsklimatet. Det kan man ju få storhetsvansinne av när man tänker på det. 

Ser du dig som en makthavare? 

– Mm, absolut. En inofficiell sådan. Men jag är inte en politiker. 

Har du funderat på att engagera dig partipolitiskt? 

– Jag har ju blivit uppraggad av nästan alla partier... Nä, men jag har fått många erbjudanden, och tackat nej till alla. Jag tror att jag skulle vara en grym politiker, men jag tror inte att jag skulle klara av det i det liv jag lever och de frågor jag vill driva nu. Jag brukar skämta om att jag ska gå in som statsminister när jag är 65. När alla andra pensionerar sig. Nu är jag 31 och jag älskar att kunna driva de sakfrågor jag brinner för.