Reportage.

2017-03-21 05:15
  • En av fem personer som lever i detta land har sådana stora problem med sitt läsande att de inte kan tillskansa sig nyheterna i en vanlig dags­tidning.
    En av fem personer som lever i detta land har sådana stora problem med sitt läsande att de inte kan tillskansa sig nyheterna i en vanlig dags­tidning.
  • ”Nu är det dags att kavla upp ärmarna och gå ut och jobba”, säger Mian Lodalen i sitt kök hemma i hyresrätten vid Nytorget.    Bild: Gustav Gelin
    ”Nu är det dags att kavla upp ärmarna och gå ut och jobba”, säger Mian Lodalen i sitt kök hemma i hyresrätten vid Nytorget. 

Fortfarande pionjär – efter 40 års kamp

Hon var den första som kom ut som flata i den svenska debatten. Nästan 40 år senare är Mian Lodalen fortfarande pionjär när hon nu skriver den första boken på lättläst svenska om lesbisk kärlek. 

"Jag känner mig fortfarande lika förbannad."

Det är dagen efter internationella kvinnodagen och Mian Lodalen tar emot hemma i sin hyresrätt vid Nytorget. Hon är förkyld och missade därför allt demonstrerande och firande kvällen innan. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Det kändes lite surt att inte vara med. 8 mars och 1 maj är ju lite som julafton för mig. Men det går ju inte att hänga upp sig på, säger hon och visar runt i den mysigt rymliga tvåan med stort kök. På väggarna i sovrummet hänger konst från vänner och bekanta. 

– Den här fick jag av Kerstin Thorvall när jag fyllde 35, säger hon och pekar på en målning över sängen. 

Mian Lodalen har varit med länge. I sin ungdom på det sena 1970-talet ockuperade hon hus och var proffsdemonstrant i Jönköping. Sedan blev hon riksflata med hela svenska folket.

– Jag var inte den första som kom ut, men jag var den första som talade öppet om det och var ute och tog debatten i offentligheten. Det låter ju inte klokt egentligen, som att jag är 300 år gammal. 

Återigen pionjär

Och nu, nästan 40 år senare, är Mian Lodalen återigen pionjär när hon har skrivit den första boken på lättläst svenska om lesbisk kärlek. Första natten handlar om två unga tjejer som blir förälskade. 

– Jag fick en förfrågan och tänkte att det var en kul utmaning. Ju mer jag skrev desto svårare märkte jag att det var, och att det faktiskt var ett hedersuppdrag. En av fem personer som lever i detta land har sådana stora problem med sitt läsande att de inte kan tillskansa sig nyheterna i en vanlig dagstidning. Det är en jättestor grupp, inte bara dyslektiker, personer med funktionsnedsättningar eller nyanlända. Att den lättlästa genren finns är en demokratifråga. Så det känns jättebra om jag kan vara med och fylla ett tomrum vad det gäller hbtq-perspektiv. 

"Det var en sjuk utmaning"

Mian berättar om en SFI-lärare hon träffade nyligen som sade att den här boken är jätteviktig för många människor som kommer ifrån länder där homosexualitet är förbjudet och straffbart. 

– Det hade jag inte ens tänkt på från början. Det har vuxit för mig. Projektet har blivit mycket viktigare nu än när jag började skriva den. 

Är det svårt att skriva lättläst? 

– Ja, det är lätt att läsa förhoppningsvis, men fan vad svårt det är att skriva. Den gick så många rundor tillbaka till redaktören. Du får inte använda några svåra ord, meningarna måste vara korta, glöm kommatecken och sådana grejer. Du kan inte göra liknelser, det funkar inte i den här genren. Jag kände mig lite som en arbetshäst inne i spanska ridskolan, klumpig. Så får man inte säga när man skriver lättläst, skrattar Mian. 

– Samtidigt måste du skriva intressant, väcka känslor, porträtten ska bli trovärdiga, och det ska bli spännande. Det var en sjuk utmaning. Det var nog det svåraste jag har skrivit. 

Vad hoppas du att boken kommer att uppnå?

– Kan jag öppna ett intresse hos någon för att vilja läsa vidare så är ju allt uppnått för mig. Eftersom det finns obefintligt med hbtq-perspektiv i den här litteraturen, så känns det som att den verkligen fyller en lucka. Jag är faktiskt förvånad över att lyckas vara pionjär om och om igen med de här grejerna, så gammal som jag ändå är nu.

I boken träffas ju huvudpersonerna på Tinder. Kan du bli avundsjuk på dagens ungdomsgeneration som har så mycket lättare att mötas än du hade i samma ålder? 

– Nej, en del frågar om jag inte blir sur på alla de som tar allt för givet. Men nej, jag blir varken avundsjuk eller sur. Jag tycker att det är fantastiskt att vi har nått hit. Det är underbart att någon generation får njuta av den här friheten, säger Mian Lodalen, tar en tugga av sin hembakta kanelbulle och berättar om sina egna tonår. 

Olagliga och mentalsjuka

– När jag träffade min första tjej så var vi olagliga i ett år. Två personer av samma kön fick inte ha sex före 18 års ålder, och vi var bara 16. Så vi var olagliga ett år, sedan var vi klassade som mentalsjuka i ytterligare ett år. Homosexualitet var stämplat som mentalsjukdom fram till 1979. Det var en helt annan tid. Det går inte att jämföra alls. Så det där med att man inte kunde träffas var bara en liten del i hela stigmatiseringen. Det rådde en tystnadens diktatur i medierna. Man pratade aldrig om det annat än som en sjukdom. Den internaliserade homofobin slipper de i dag, tror jag. Det finns mycket som är problem fortfarande. Hälsan, hos alla, även bisexuella kvinnor mår sämre enligt rapporter, och transpersoner ska vi inte ens tala om. Hälften av alla transpersoner vågar inte gå ut på kvällen för att de är så rädda. Så jag kan inte riktigt känna att jag är sur på någon för att de får ha Tinder. Vi har ju inte haft fundamentala mänskliga rättigheter. Vi har inte omfattats av hetslagstiftning, antidiskrimineringslagar, sambolagstiftning, vi har inte fått ärva varandra. Allt det här växte jag ju upp med. Från det till där vi är nu, det är ju som natt och dag. Så jag kan känna en glädje för att de får ha den här friheten. 

Lika engagerad i dag

Samtidigt är hon orolig för vad som sker i stora delar av världen just nu. 

– Jag tänker att vi är ute på tunn is. Passa er! I nästan varenda parlament i Europa har nu fascister och rasister tagit plats. Och på ett av riksdagens finaste uppdrag sitter en person som Björn Söder, som är öppet islamofob, öppet antisemit och som har kallat oss för perversa avarter. Med rasismen och antifeminismen så kommer alltid hatet mot hbtq-personer. Allt hänger ihop. Så njut av det ni har, men ingenting är skrivet i sten. Jag har varit ute och föreläst i över 25 år och jag har aldrig känt att det är lika viktigt att säga det som nu.

Är du lika engagerad i dag? 

– Ja, jag känner mig absolut lika engagerad i dag. Det enda problemet är att man får krämpor, min jävla migrän som jag inte hade för 20 år sedan. Men jag känner mig fortfarande lika förbannad. Jag brinner fortfarande, avslutar Mian Lodalen.

Mian Lodalen

Född: 1962 i Jönköping.

Har varit aktivist, journalist, författare och debattör sedan tidigt 1980-tal.

Har skrivit tiotalet böcker, den senaste, ”Första natten” utkom i januari på Vilja Förlag.