Debatt. .

2017-09-21 07:00
I landets storstäder – Malmö, Stockholm och Göteborg – har antalet dödsskjutningar ökat från 145 år 2012 till 251 förra året. Här är polisen på plats i Rinkeby efter en skjutning där två personer dog.  Bild: Claudio Bresicani/TT
I landets storstäder – Malmö, Stockholm och Göteborg – har antalet dödsskjutningar ökat från 145 år 2012 till 251 förra året. Här är polisen på plats i Rinkeby efter en skjutning där två personer dog.

Vapenvåldet måste bli en valfråga 2018

Vapenvåldet i Sverige jämförs nu med södra Italien och Mexiko. Trots det vägrar regeringen att utlysa en nationell kris. Feministiskt initiativ Stockholm hoppas att skjutningarna seglar upp som en valfråga 2018, men menar att de drabbade själva måste få höras i debatten.

De senaste åren har kantats av rapporteringar om skjutningar i Stockholms förorter. Unga män och pojkar från socioekonomiskt utsatta områden som faller offer för vapenvåldet och i värsta fall mister livet. Senast i söndags skottskadades en känd Järva-profil, men hade den här gången turen att överleva.

För snart ett år sedan bildades organisationen Förorten mot våld, som en reaktion på skjutningarna som redan då präglade Järva. Organisationen uppmanade tidigt regeringen att utlysa en nationell kris, eftersom våldet redan då hade blivit vardag i andra socioekonomiskt utsatta områden runt om i landet.

Sedan dess har det dödliga våldet eskalerat och antalet unga män i åldrarna 15–29 år som dör av skottskador har ökat drastiskt. Upp till fem gånger så många skottlossningar med dödlig utgång sker i Sverige jämfört med våra grannländer. I landets storstäder – Malmö, Stockholm och Göteborg – har antalet skjutningar ökat från 145 år 2012 till 251 förra året.

Våldet i Sverige jämförs nu med södra Italien och Mexiko. Trots det har regeringen fortfarande inte utropat någon nationell kris eller tillsatt en haverikommission. I stället för att föreslå strukturella åtgärder på strukturella problem så tävlar partierna snarare i hårdare straff och fler poliser – något som invånarna i dessa områden menar är långt ifrån tillräckligt.

Frågan är vad det sänder för signaler när politiker väljer att inte lyssna på de som drabbas av våldet, utan i stället ägnar tid åt att snickra ihop snabba lösningar på komplexa problem. Förorten mot våld har föreslagit en rad strukturella reformer för att minska trångboddheten, arbetslösheten och segregationen. Problem som måste antas hänga ihop med skjutningarna eftersom de sker i områden där dessa faktorer är dominerande.

När budskapet blir att skottlossningar inte genererar åtgärder gror misstroendet och föder misstankar. I värsta fall om självsanering, att makthavare skulle tycka att det finns en poäng i att unga män från förorten dödar varandra. Ett rykte som är lika illavarslande som innehållet i sig.

Snart stundar en ny valrörelse, vilket ställer den akuta frågan om hur politiker ska agera för att återfå väljarnas förtroende. I Rinkeby-Kista är valdeltagandet lägst i hela Stockholm. Här röstar hälften av de röstberättigade. Det är också den stadsdel där inkomstnivån är som lägst och sjuktalen som högst – och där tilltron till politiken är väldigt låg.

Utmaningen för oss politiker måste bli att ställa oss frågan vilka vi gör politik för – och sedan lyssnar på dem som våra politiska beslut faktiskt berör. Att vi pratar praktisk politik snarare än om spelteori och parlamentariska alternativ. Med största sannolikhet seglar vapenvåldet upp som en valfråga 2018, men det blir avgörande att de drabbade själva får höras i debatten – i alla fall om vi vill att fler ska få anledning att gå och rösta på valdagen.

 

Anna Rantala Bonnier (Fi) 
Feministiskt initiativ Stockholm