Oseriös kritik av Jämlikhetsanden

Jämlikhetsanden lägger fram en verklighetsbeskrivning som forskningsfältet är tämligen överens om. Det är inte upp till politiska tyckare att avgöra om den stämmer. Detta skriver medicinforskaren Åsa Hidmark i ett svar på Elin Grelssons krönika i ETC Stockholm.

Det är talande att det är den populärvetenskapliga Jämlikhetsanden som Christoffer Snowdon (som varken är forskare eller utbildad i fältet) attackerar i sitt Timbroalster. Det är nämligen numera omöjligt att hitta forskare inom fältet som ifrågasätter den forskning som ligger bakom slutsatserna i Jämlikhetsanden.

Istället för att nonchalera Snowdon har forskare, politiker och samhällsdebattörer snarare tagit vetenskapskritik från högerns tankesmedjor alldeles för seriöst. Viktiga politiska beslut har förhalats när resursstarka ideologiska särintressen undergrävt trovärdigheten för forskning som motiverar aktiv politik.

För oss som tror att demokratisk maktutövning kan förbättra människors levnadsvillkor formulerar Jämlikhetsanden vetenskapligt grundade slutsatser om hur detta kan gå till – en välkommen kontrast till tyckande och gissande.

Vi kan konstatera att det är tunt med genusperspektiv rent generellt inom medicinsk forskning. Avsaknad av genusperspektiv lämnar visserligen blinda fläckar i analysen, men det innebär inte att vi kan bortse från den kunskap som faktiskt finns. Vi borde inta samma förhållningssätt till slutsatserna i Jämlikhetsanden som till all annan empirisk forskning; det är work in progress.

I sina invändningar mot kopplingen mellan psykisk ohälsa och ojämlikhet plockar Grelsson oreflekterat upp missuppfattningar direkt från högern. Argumentet att genetiska skillnader skulle vara orsaken till skillnader i hälsa mellan samhällen eller samhällsgrupper är ogrundat. Genetiska anlag för psykisk sjukdom innebär att bärarna av de arv anlagen är känsligare för vissa riskfaktorer.

Det finns det allt mer forskning som visar hur en uppväxt i en fattig familj innebär att barns reglering av vissa gener förändras och påverkar utvecklingen av immunförsvaret och hjärnan. Människor med låg socioekonomisk status är mer utsatta för alla möjliga psykosociala och fysiska riskfaktorer och ökad ojämlikhet har visat sig förstärka de negativa effekterna.

Jag menar att nu när forskare äntligen kommit fram till att människors hälsa och beteenden beror på en intrikat samverkan mellan socioekonomiska, genetiska och psykos ciala faktorer, då blir vår hälsa i allra högsta grad politisk.

Att ifrågasätta slutsatser om vilka forskningsfält är överens är inte ett fruktbart kritiskt tänkande utan snarare kunskapsfientligt. Politikens uppgift är att tillämpa kunskapen för att uppnå de politiska målen. Det är snarare när det gäller den politiska tillämpningen av den forskning som presenteras i Jämlikhetsanden som vänstern måste tänka fritt och kritiskt.

Åsa Hidmark
PhD och forskare vid universitet i Heidelberg