Ökad fattigdom tickande ohälsobomb

Den ökade fattigdomen leder också till ökad ohälsa. En satsning på förbättrad folkhälsa måste därför vara en satsning på ökad jämlikhet skriver Johan Sjölander (S).

Det går att läsa Stockholms läns landsting och Karolinska Institutets Folkhälsorapport 2011 på två sätt. Antingen som en berättelse om modernisering. Att det trots allt går framåt. Vi lever längre, är friskare, kan bota allt mer. Eller så ser man dokumentet som ett tydligt vittnesmål om vilka orättvisor som fortfarande präglar vår region. Om ett klassamhälle som sätter sig i köttet, i själen och får avgörande påverkan på hur du mår och hur länge du får leva. En ringande larmklocka om att vi som samhälle har stora saker att förändra innan det blir för sent.

Det är naturligtvis ingen nyhet att sociala faktorer påverkar vår hälsa. Men det ligger en kraft i när siffrorna presenteras svart på vitt. När det konstateras att det skiljer fem år i förväntad livslängd mellan de som ligger lägst (Södertälje, Sundbyberg) och högst (Danderyd). Eller när vi kan se att befolkningen i socialt och ekonomiskt utsatta bostadsområden trots sämre hälsotillstånd och högre sjuklighet har ett något lägre genomsnittligt antal läkarbesök än befolkningen i övriga länet.

Det här väcker frågor om vad det är som ligger bakom. En tydlig ledtråd ges i delrapporten om miljö, arbete och hälsa. ”De kommuner och stadsdelar där befolkningen oftare rapporterade lågt inflytande i arbetet sammanföll i stor utsträckning med kommuner och stadsdelar med en överrepresentation av nedsatt hälsa och ogynnsamma levnadsvillkor i övrigt” konstaterar forskarna där. Det tycks alltså fortfarande vara aktuellt att prata om ett klassamhälle där makt och inflytande i arbetslivet är en nyckelfaktor.

Här kommer de riktigt allvarliga resonemangen i rapporten fram. För i delrapporten om ojämlikhet i hälsa konstateras att andelen i befolkningen som har låg ekonomisk standard mellan år 1999 och 2009 har ökat från 8,4 till 13,4 procent. Detta innebär en potentiell ohälsobomb. Eller som forskarna själva betydigt mer prosaiskt uttrycker det: ”Låg ekonomisk standard innebär en risk för fattigdom och socialt utanförskap och den ökande andelen i befolkningen med låg ekonomisk standard kan medföra negativa effekter på hälsa”.

Det går att motverka ohälsa. Vi har både runt om i Sverige och i Stockholm flera goda exempel på det. Samhället måste anpassa sig till hur det faktiskt ser ut – inte minst när det gäller sjukvårdens resurser.

Men en verklig hälsopolitik måste också vara en jämlikhetspolitik. Låter vi samhället slitas itu socialt och ekonomiskt blir aldrig så ambitiösa satsningar på folkhälsa meningslösa. Håller vi istället ihop kan moderniseringsberättelsen bli den som omfattar oss alla. Det gör oss både friskare och rikare – som region och som individer. Det är en vision värd att kämpa för.

Johan Sjölander,

landstingspolitiker (S), 2:e vice ordförande i beredningen för psykiatri och folkhälsa