Debatt. .

2017-08-17 07:00
”Nu känner jag en irritation och hopplöshet över vården jag får och är bekymrad över vårdpersonalens arbetsvillkor och arbetssituation på vårdcentralerna”, skriver debattören.  Bild: Claudio Bresciani / TT
”Nu känner jag en irritation och hopplöshet över vården jag får och är bekymrad över vårdpersonalens arbetsvillkor och arbetssituation på vårdcentralerna”, skriver debattören.

Hur kunde det bli såhär illa inom vården?

”Personal från bemanningsföretag ger inte samma trygghet som fast personal som kan sina vårdcentraler och kan sina rutiner.”

Jag har haft besvär med mina ben och knän på senaste tiden.
Till följd av några besök hos sjukgymnasten bestämde jag mig efter sjukgymnastens rekommendation att även söka läkarvård. Jag bor i Stockholms läns landsting och det är här jag söker vård.

Jag ringer till vårdcentralen och beställer tid hos en läkare, och några dagar efter samtalet infinner jag mig där på utsatt tid. Efter en halvtimmes väntande går jag till kassan där jag anmälde mig och frågar om de har glömt mig?
Nej, de vet att jag sitter i väntrummet och är medvetna om att jag hade en bokad tid för en halvtimme sedan.

Jag känner en irritation eftersom det inte är akuten jag har sökt, jag hade ju beställt och bokat tid och förväntar mig att tas emot den tiden. Hur som helst kallas jag in och där träffar jag en trevlig men väldigt trött och sliten läkare.

Hen beklagar att jag fick vänta så länge och jag börjar känna medkänsla med henom och all irritation som jag kände innan försvinner i stunden. Hen berättar att de går på knäna, hen är försenad minst en halv timme med varje patient.

Personer som har någonting med deras yrkeskår att göra sitter och planerar deras arbetstider och bestämmer hur många patienter de kan ta. När hen försökte påpeka och förändra situationen blev hen hotad med att förlora sin läkarlegitimation. Framför mig satt en erfaren läkare som kände hopplöshet och inte kunde påverka sina arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Jag vet inte varför hen kände förtroende för mig att berätta om sin arbetssituation men jag är glad att hen gjorde det. Hen skriver en remiss till röntgen för mitt onda knä och andra prover. Mäter mina ben och ser att höger knä är svullet.

Jag går direkt till vårdcentralens laboratorium för blod- och urinprov och efter det till akuten för att göra röntgen för att få svar dagen därpå. På väntan att jag ska få svar av läkaren har jag mobilen vid nattduksbordet när jag sover så att jag inte ska missa samtalet på morgonen.

Efter två veckors väntande känner jag mig manad att ringa till vårdcentralen och fråga efter provresultaten och vad som skall göras med mitt knä och mina ben. Då får jag höra att min läkare är sjukskriven och att det inte finns läkarutlåtanden om proverna. Sjuksköterskan som svarar på telefon betonar att hen inte kan någonting om min vårdcentral, utan att hen är ifrån ett bemanningsföretag.

Att min läkare är sjukskriven förvånar mig inte alls.Nu känner jag en irritation och hopplöshet över vården jag får och är bekymrad över vårdpersonalens arbetsvillkor och arbetssituation på vårdscentralerna. Att erfarna läkare blir sjukskrivna på grund av dåliga arbetsvillkor, hög arbetsbelastning och bristfällig arbetsmiljö är mycket oroande.

Personal från bemanningsföretag ger inte samma trygghet som fast personal som kan sina vårdcentraler och kan sina rutiner. Mina problem är små i relation till andras. Men min stora fråga kvarstår, hur kunde det bli såhär illa?
Ser det likadant ut i hela Sverige? Vem kommer att ta ansvar för Stockholms läns landsting?

 

Esme Güler (S) 
patient och medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet