Play är årets viktigaste film

Ofrivilligt rasistisk, hävdar vissa. Skribenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ser tvärtom att Ruben Östlunds Play är ett antirasistiskt konstverk som är obarmhärtigt realistiskt.

Efter att inledningsvis blivit hyllad av filmkritiker har Rubens Östlunds film Play blivit kraftigt ifrågasatt av diverse debattörer, med Jonas Hassen Khemiris ”47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play” (DN 18/11) som startskott. Åsa Linderborg kallade i Aftonbladet (24/11) filmen för provokation utan ansvar. Stefan Jonsson skrev i DN (5/12) att den ”missar de andras perspektiv” och att efter slutet ”kan ingen tittare undgå att fatta att problemet är just den svarta underklassen, invandringen och det mångkulturella Sveriges förvandling”. Jonsson skriver att ”allt det intressanta som filmen på en djupare nivå säger om den uppväxande generationens liv, fuskar Östlund bort genom att antyda att vad vi ser handlar om invandring och afrikaner.” Lawen Mohtadi skrev i Expressen (11/12) att de svarta pojkarna i filmen framställs som ”endimensionella, platta, korkade, elaka, manipulativa, det finns ingenting annat i deras värld än att terrorisera andra.”

Men Play handlar inte om etnicitet, om ”invandring och afrikaner”. Den handlar om samhället. Så här ser det ut, så här hemskt är det. Det är smärtsamt att det finns fler invandrare i underklassen än i överklassen. Det uppfriskande med Play är att den är så obarmhärtigt realistisk. Invandrarkidsen är inga pliktskyldiga hjälteporträtt, inga gulliga Zozos, inga Khemiriska tankesultaner. Play är ingen mysfilm som folk kan se och sedan gå hem från bion och tänka ”jo, de där invandrarna alltså, de kanske inte är så hemska ändå”. Att som filmregissör ha det som ambition skulle vara att begära för lite av sin publik. Debatten får inte lägga sig på den grunda nivån, i så fall har ju Sverigedemokraterna vunnit. Det här är 2011, alla ska fatta att det inte är skillnad på människor och människor. En invandrad svensk har lika stor rätt att vara precis vad som helst som en blond Johan Svensson – och förtjänar att bli behandlad likadant i ett filmmanus. Att göra en film om invandrare som är elaka är kanske det minst rasistiska inom svensk film under hela 00-talet.

Det enda som skiljer de svarta kidsen i Play från de vita som blir rånade är pengar. Överklassen har något som underklassen inte har. Underklassen vill ha det överklassen har. När vissa tror att killar som rånar andra gör detta för att de är onda verkar det som om de helt har glömt att vi lever i ett klassamhälle.

Play skildrar motsättningen mellan de som har och de som inte har. Att de ena är vita och de andra svarta är egentligen sekundärt, men också viktigt att visa, eftersom det reflekterar hur det ser ut i Sverige 2011. Det är inte filmen det är fel på, det är vårt ruttna segregerade samhälle. Play är en rå film, för den visar en pessimistisk bild av samhället. Det finns inget hopp.

Hur får man en brottsling – en person som gett upp tron på att samhället fungerar rättvist och att det är värt att följa samhällets normer – att lägga av med brottsligheten? Inte genom att tala vett med honom. Inte genom att straffa. Inget hjälper, säger filmens pessimism.

Det man kan göra är att förebygga brottslighet. Ta hand om barnen när de är riktigt unga, innan de hamnar snett, innan de ger upp tron på samhället. Men något sådant exempel visar inte Ruben Östlund i sin film, och varför skulle han? Varken den borgerliga alliansen eller oppositionen håller brandtal om att de vill satsa pengar på förorten, mer socialarbetare, fler och bättre förskolor, polisanställda med socionom- och psykologkompetens stationerade i de sjaskigaste förorterna. Ingen lovar något sådant, för man vinner inte val på det, eftersom det innebär höjda skatter. Det här är det samhälle vi har, det samhälle vi förtjänar, de politiker vi har valt har format det här samhället.

Play är en fantastisk film. Den tar itu med något komplext, och den vågar göra det på ett konstnärligt nyanserat vis, inte på ett trubbigt plakatpolitiskt eller sentimentalt övertydligt. Att de svarta i Play är elaka och de vita är de som utsätts för elakheter beror inte på något annat än att Ruben Östlund vågar visa samhället som det ser ut. Nej, inte att ”invandrare är problemet”. Utan att orättvisa är problemet. Vi lever i ett segregerat klassamhälle och vi får aldrig glömma det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli,
frilansjournalist