Debatt

En rödgrön seger i landstingsvalet i september innebär stora och genomgripande förändringar i primärvården. ”Vi kommer att sätta folkhälsan i fokus”, skriver de rödgröna oppositionsråden i landstinget.

Den moderatledda majoritetens politik har lett till växande skillnader i hälsa mellan människor och mellan geografiska områden. Inte minst bland barn är hälsoklyftorna stora beroende på föräldrarnas sociala villkor. Hälsa hör ihop med hur livet ser ut. Arbetslösa, ensamstående föräldrar och de som är födda utanför västvärlden, har sämre hälsa. Vi är övertygade om att sjukvård kan och bör användas för att minska dessa klyftor. Därför måste vården arbeta mer med förebyggande och hälsofrämjande arbete mot dem som behöver det.

Filippa Reinfeldt drev igenom Vårdval Stockholm i januari 2008. Det gjordes i all hast utan några ordentliga analyser eller försök till politisk enighet. Kritiken lät inte vänta på sig. Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal, bland många andra, har i hårda ordalag dömt ut den moderata modellen. Vården i områden med stora behov försämrades och viktig förebyggande vård försvann. Det var inte lönsamt. Patienter med många sjukdomar och diagnoser har fått sin vård uppstyckad på flera besök, för att vårdcentralerna ska klara sin hårt ansträngda ekonomi. Samtidigt tar snuvor och enklare åkommor allt mer av läkarnas tid.

Vi rödgröna har gjort ett grundligt arbete med att utforma ett Hälsoval Stockholm som rättar till alla de brister som de borgerliga förorsakat både patienter och personal. Vårdens resurser har flyttat från områden med många fattiga och sjuka till områden med många rika och relativt friska.

En viktig grund i vårt Hälsoval är att en större del av ersättningen ska vara fast och en mindre del prestations- och kvalitetsrelaterad. Både det individuella vårdbehovet och områdets folkhälsa ska styra hur mycket pengar landstinget betalar till en vårdcentral. Genom två nya ersättningssystem fördelas pengarna mer rättvist än idag. Vi vill också att kompetensen hos vårdens olika yrkesgrupper ska tas tillvara bättre än idag. Det gäller inte minst kvinnodominerade vårdyrken som distriktssköterskor, sjuksköterskor och undersköterskor. Den omvårdande kompetensen ska tas tillvara. Nya kompetenser kan tillföras på vårdcentralen, till exempel naprapat, psykoterapeut och psykiatriker. Det ska också finnas möjlighet att profilera sig gentemot olika grupper som diabetiker och astmatiker.

Vi anser att arbete i team – där flera olika kompetenser samverkar – är nödvändigt för att möta grupper med stora behov. Det kan gälla de som lider av psykisk ohälsa, fetma eller är storkonsumenter av tobak eller alkohol. Den typen av problem är vanligare i kommuner där utbildningsnivån är låg, arbetslösheten hög och inflytandet över den egna arbets- och livssituationen låg.

Vi föreslår också att vårdenheter i landstingets egen regi ges möjlighet att övergå i så kallade intraprenader, med större självbestämmande för personalen och där de anställda får en andel i ett ekonomiskt överskott av verksamheten.

I dag är etableringen inom Vårdval Stockholm helt fri – det är de privata vårdgivarnas marknad. Vi vill att vården ska finnas där behoven finns och den fria etableringen i sin nuvarande form upphör därmed. Vi rödgröna vill stärka folkhälsan och den enskilda människans rätt att välja den bästa vården. Därför vill vi ha ett Hälsoval med större mångfald, ökad valfrihet och en rättvis fördelning. Hälsoval Stockholm ska utjämna hälsoklyftorna i vår region.

Dag Larsson (S)
Oppositionslandstingsråd

Birgitta Sevefjord (V)
Oppositionslandstingsråd

Raymond Wigg (MP)
Oppositionslandstingsråd

Kommentera!

| | | | |

De skilda kraven på killar och tjejer påverkar inte bara deras betyg utan även deras bild av sig själva och varandra. Det påverkar deras faktiska handlingsutrymme och deras framtida möjligheter. Jämställdheten får inte stanna vid att vara en kvantitativ fråga, skriver Kristina Henkel, jämställdhetskonsult och statsvetare.

I första kapitlet i skollagen som gäller förskola och skola står det att: ”Särskilt ska den som verkar inom skolan främja jämställdhet mellan könen”. Men både i förskolan och i skolan är det tydligt att lärare ställer olika krav på barnen. Tjejer förväntas sitta still och vänta på sin tur. Killar förväntas ha spring i benen och testa gränser. Generellt skriver killar tre meningar och tjejer skriver fem meningar när de har fått samma uppgift. Många lärare tänker att det beror på att killar utvecklas senare än tjejer. Men tänk om lärarna skulle peppa killarna att skriva två meningar till istället för att anta att skillnaden beror på biologi.

En undersökning från 2009 visar att 70 procent av pedagogerna i förskola och skola anser att jämställdhet innebär att bejaka biologisk särart. Det stämmer inte överens med hur skolans jämställdhetsuppdrag formuleras i skollagen och läroplanen. Där står det ingenting om att eventuella biologiska skillnader mellan flickor och pojkar ska bejakas.

När regeringen i slutet på förra året ordnade en konferens om jämställdhet i lärarutbildningen låg huvudfokus på hur fler män ska rekryteras till förskola och skola. Det var tydligt att problemet formulerades utifrån ett särartstänk. Jämställdhet antas uppnådd bara vi får en jämställd representation – hälften män och hälften kvinnor. Det är lätt hänt att jämställdhet stannar vid att vara en kvantitativ fråga, speciellt när en djupare teoretisk och praktisk kunskap saknas.

En annan orsak till att jämställdhetsdiskussionen ofta stannar vid antalet män och kvinnor är att diskussionen utgår från heteronormen. Den norm som gör att alla förväntas bli kära i någon av motsatt kön och idén om att det manliga och det kvinnliga kompletterar varandra och tillsammans bildar en helhet. Med det synsättet är jämställdheten löst bara vi får fler män i förskola och skola. Representation är viktigt och ett första steg för jämställdhet. Men vi måste också gå vidare och titta på innehållet – hur manligt och kvinnligt kan och får gestaltas. Heteronormen och det faktum att det feminina värderas lägre än det maskulina, försvårar arbetet med att förändra genusramarna, speciellt för killar. Det är ingen slump att ordet bög är ett av det vanligaste skällsordet i skolan. Tillsammans måste vi våga ifrågasätta heteronomen.

Pedagoger i förskola och skola behöver en gemensam kunskapsgrund att utgå från när det gäller jämställdhet och arbetet med jämställdhet måste följas upp och utvärderas. Om ingen frågar efter resultat är det svårt att förstå att arbetet är viktigt och ska prioriteras.

De skilda kraven och förväntningarna på killar och tjejer påverkar inte bara deras betyg utan även deras bild av sig själva och varandra, deras självkänsla och hur de mår. Det påverkar deras faktiska handlingsutrymme och deras framtida möjligheter. Det är dags att vi tar skollagen och läroplanerna på allvar.

Kristina Henkel
Statsvetare och arbetar som jämställdhetskonsult i förskola och skola. Hon driver utbildningsföretaget Jämställt.se och har skrivit böckerna Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 och En jämställd förskola.

FAKTA Killar vs tjejer
* Sedan 1980-talet har killar som grupp sämre betyg i alla ämnen med undantaget gymnastik jämfört med tjejer som grupp.
* Killar får cirka 70 procent av tillsägelserna i både förskolan och skolan.
* Killar får 2/3 av elevernas talutrymme i klassummet.
* Varannan tjej och var femte kille i skolan känner sig ofta eller alltid stressade.
* Var tredje elev i skolan har blivit utsatt för sexuella trakasserier.
Källa: Skolverket

Kommentera!

| | | | |

Alla människor mår bättre i jämlika sam­hällen. Även de rikaste påverkas negativt av stora klassklyftor. Det menar forskaren Richard Wilkinson, författare till boken Jämlikhetsanden, som besökte Stockholm förra helgen.

För ett par år sedan praktiserade jag på en SFI-skola som bedriver svenskundervisning för vuxna invandrare i nordvästra Stockholm. Där berättade en elev som var mamma till en tonårsson att hon hade levt på te och knäckebröd i två veckor för att kunna köpa den senaste mobilmodellen som han sa att ”alla andra kompisar hade”.

Hon ville inte vara en sämre förälder. Att uppfylla hans önskan var viktigare än att äta.
Jag har haft svårt att glömma kvinnans berättelse. För mig kändes hennes agerande nästintill obegripligt. Tonårssonen behövde ju knappast den senaste mobilmodellen för att överleva. Men för henne var det viktigt att på det här sättet maskera fattigdomens stigma. Mammans historia är också ett tydligt exempel på hur materiella skillnader skapar sjuka och splittrade samhällen.

”Vi i de rika länderna har kommit till en slutpunkt – vår ekonomiska tillväxt ger inte längre bättre livskvalitet. Det faller på vår generation att genomföra de största förändringarna i den mänskliga historien.” De ödesmättade orden i citatets andra mening skulle kunna ha varit tagna från ett Barack Obama-tal om nödvändigheten av ”change” – förändring. Istället kommer de från en brittisk professor med gråhårig sidbena. Förra lördagen talade den inbjudne forskaren Richard Wilkinson inför ett mer än knökfullt ABF (folk fick trängas längs väggarna och i trapporna för att få plats) om varför jämlika samhällen är bättre för alla. Tillsammans med kollegan och forskaren Kate Pickett har han gjort en omfattande studie om hur jämlikhet – eller brist på densamma – i ett samhälle påverkar hur vi människor mår fysiskt och psykiskt. Resultaten har de sammanställt i den omdebatterade boken Jämställdhetsanden (The Spirit Level), som nyligen kom ut i svensk översättning.

Richard Wilkinson och Kate Pickett.

I korthet är deras slutsats att alla tjänar på att leva i jämlika samhällen. Ingen, varken fattig eller rik, mår bra av för stora sociala klyftor. Hälsa och sociala problem har ingen relation till medelinkomsten i rika länder – det handlar om hur pengarna fördelas, antingen genom små löneklyftor som i Japan, eller med en mer omfattande skattepolitik som i Sverige. Ekonomisk tillväxt ger inte längre större välstånd för oss, i stället står vi inför en nödvändig omställning i och med klimatförändringarna. Vi måste tillsammans delta i ett historiskt omställningsarbete, eller i värsta fall hantera de annalkande klimatkonsekvenserna, menar författarna.

”Egentligen borde inte jag stå och tala inför er. Det är ni svenskar som borde åka till Storbritannien och berätta för oss om ert jämlikhetsarbete”, sa Richard Wilkinson till publiken i ABF:s stora Z-sal. Till viss del har han rätt. I sin undersökning har Wilkinson och Pickett jämfört statistik från 21 av världens rikaste länder, däribland Sverige. I varje sammanställt diagram över hur pass jämlika de olika länderna är – vare sig mätningarna gäller kvinnors status, psykisk ohälsa eller tonåringars prestationer i matematik och läsförmåga – ligger Sverige i topp tre tillsammans med Japan och något av de skandinaviska länderna.

”Sverige är ett föregångsland”, fortsatte Wilkinson. Ett påstående som nog fick flera ögonbryn att höjas av förvåning, samtidigt som många mentalt förflyttades 40 år tillbaka i tiden, till ett Sverige där ojämlikheten utplånades med miljonprograms­tanken (som från början var att den breda medelklassen skulle ha råd med en bostad med hög levnadsstandard), skattefinansierad barnomsorg och en centralstyrd välfärd.
Men i dag, efter drygt 20 år av nedskärningar i vård, skola och omsorg, avregleringar, utförsäljningar av statliga företag och allmännyttan, skattesänkningar och framför allt ökade inkomstklyftor – är Sverige verkligen ett föredöme fortfarande? Det är inte utan att man undrar om den statistik som presenteras i Jämlikhetsanden ser drastiskt annorlunda ut om 10 år när det även i siffror går att utläsa konsekvenserna av socialpolitikens högervridning de senaste decennierna.

”Vilka argument från er bok tycker du att Sveriges socialdemokratiska partiledare ska använda i den aktuella valrörelsen?”, frågade en ung man från Uppsala ­Richard Wilkinson, och möttes av spridda skratt från publiken.

Men är det något man skulle önska är det att Mona Sahlin och hennes rödgröna kollegor läser Jämlikhetsanden. Inte minst för att den ger underlag för diskussioner om hälsa, kriminalitet, drogberoende, fetma, konsumtion, stress – där den negativa ökningen på samtliga områden blir tydligare ju mer ojämlikt ett samhälle är, enligt Wilkinsons och Picketts undersökning.
”Om vi förstår effekterna av ojämlikhet har vi plötsligt ett politiskt verktyg för att höja välbefinnandet för hela samhället”, skriver författarna i boken. Det vore direkt dumt av den rödgröna oppositionen att inte plocka upp ett sådant slagkraftigt verktyg när de nu får det i knäet under en valrörelse som direkt avgör vilken väg Sverige ska slå in på.
Jonna Sima

Fakta Jämlikhetsanden

Författare: Richard Wilkinson och Kate Pickett.
Förlag: Karneval.
Bakgrund: Richard Wilkinson är professor emeritus vid University of Nottingham Medical School.
Kate Pickett är verksam som senior lecturer vid University of York och forskare vid National Institute for Health Research.
Den engelska utgåvan av The Spirit Level utkom i Storbritannien förra året och blev en av 2009 års mest omtalade politiska böcker.

Kommentera!

| | | | |

Som enda parti i landstinget säger Moderaterna nej till ett sprututbytesprogram i Stockholm. Frågan får inte förenklas till ett ja eller nej mot droger, skriver Gustav Andersson (C), som tillsammans med FP och oppositionen kommer att arbeta för att programmet införs.

Få socialpolitiska frågor har ­varit så omdebatterade i Sverige som sprutbyten. Först 2006 öppnade riks­dagen dörren genom lagen om sprutbytes­program – 19 år efter att Region Skåne påbörjat sin testverksamhet. Frågan aktualiserades nyligen igen när vår oberoende utredning i Stockholms läns landsting föreslog ett sprut­bytesprogram.

Ursprunget till det hårda motståndet kan spåras tillbaka till den nolltoleransdoktrin som etablerades på 1970-talet. Varje försök att minska skadan av missbruk har betraktats som ett stilla medgivande. Men nolltoleransens linje har nått vägs ände när inte bara Världshälso­organisationen FN – utan också svenska expertmyndigheter argumenterar för en skademinimeringslinje i missbruksvården.

Det är symptomatiskt för de hårda låsningar som har funnits att en så komplex fråga som vetenskapligt grundad missbruksvård har förenklats till ett ja eller nej till droger. Centerpartiet håller med om att en av sjukvårdens uppgifter är att arbeta emot drogmissbruk. Vi menar dock likt bland annat ­Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet att sprutbyten är en fråga om missbruksvård – inte drogpolitik.

Som ett liberalt parti menar vi i Centerpartiet att människor måste mötas i den livssituation de befinner sig i. Sjukvårdens roll får aldrig bli att agera polis. Kampen mot droger förs vid gränserna, kampen mot missbruk i landstinget. Ett väl utformat bytesprogram skulle om något snarast hjälpa polisens arbete. När missbrukare går från missbruk tillbaka till ett friskt liv urholkas marknaden för tunga droger.

Sprutbyten är visserligen ingen universallösning, utan måste ingå i ett bredare paket av insatser. Men det är en insats som direkt skulle rädda liv i vad som antagligen är den mest utsatta grupp människor som finns. Så sent som 2007 drabbades Stockholm av en HIV-epidemi som växte explosionsartat bland missbrukare.

Sjukvårdens uppgift är först att rädda liv och i andra hand minska lidande. Som en av flera insatser föreslagna i landstingets oberoende utredning skulle sprutbyten kunna göra både och. Dels genom att skapa en kontaktyta och lots in i missbruksvården fri från stigmatisering, dels genom smittfria sprutor. Centerpartiet kommer därför att fortsätta att arbeta för att Stockholm ska få ett sprutbytesprogram till sommaren, med eller utan Moderaternas medverkan.

Gustav Andersson (C)
Landstingsråd i Stockholms läns landsting

Kommentera!

| | | | |

Den offentliga sjukvården har blivit en vårdmarknad. En konsekvens av den nya konkurrensen är att uppgifter om hur verksamheterna sköts hemlighålls för politikerna i landstinget, skriver Håkan Jörnehed (V).

Nu när sjukvården blivit en vårdmarknad ska vi politiker hålla käften och inte ställa en massa frågor. Så skulle man kunna sammanfatta den utveckling som skett den senaste mandatperioden i Stockholms läns landsting. Vi i Vänsterpartiet har kritiserat att den behovsstyrda vården alltmer blivit efterfrågestyrd. En avigsida av den marknadsanpassade sjukvården är att förtroendevalda politiker inte får information om hur verksamheter fungerar. Vilka finns bakom olika bolag när sjukvård säljs ut till privata entreprenörer? Varumärken ska vårdas och det hänvisas till affärshemligheter. Det råder konkurrens mellan olika vårdföretag och ingen får missgynnas eller avslöjas, inte ens om det uppstår oegentligheter. Den senaste trenden är att informationen är hemlig utan att vara sekretessbelagd. Politiker informeras inte!

Ett aktuellt exempel är avslöjandet i flera Stockholmsmedier att vårdcentraler i Stockholm misstänks för fusk med patient- och besöksstatistik, i syfte att få mer ersättning. Enligt den intervjuade tjänstemannen från landstinget rör det sig om direkta oegentligheter. Undertecknad är ledamot i sjukvårdsstyrelse Stockholm, och därmed ansvarig inom det område som den eller de vårdcentraler som fuskar ligger i. Självklart begärde jag utifrån mitt förtroendemannauppdrag att få mer information om vad som hänt och vilka vårdcentraler det rör sig om. Jag förvägrades dock uppgifterna av ansvarig tjänsteman som hävdade att de är hemliga. Däremot kunde jag dagen därpå läsa i Metro att: ”Vårdcentralen skötte jouren via mobilen. Utbrett fusk med husläkarjouren, tusentals patientfall hänvisade till andra mottagningar.”

Det finns även andra exempel där vi som folkvalda undanhållits information. När försäljningen av Folktandvården skedde ville vi veta namnen på personerna som satt i bolaget som skulle köpa delar av verksamheten. Dessa uppgifter fick vi först efter att ha kontaktat jurister och hotat med kommunallagen. Även när det gäller upphandlingen av Nya Karolinska Sjukhuset, genom så kallad OPS, är allt sekretessbelagt och en politisk debatt omöjliggörs. När avtalet med privata Avesina skulle sägas upp efter misskötsel av flyktingsjukvården tog det lång tid innan vi politiker delgavs den medicinska revisionen. Man hänvisade till affärshemligheter. När det gäller landstingets upphandling av patientkosten – den så kallade matskandalen – var oppositionens främsta informationskälla Svenska Dagbladet!

Vi ser att en kultur utbreder sig i spåren av sjukvårdens marknadsanpassning där uppgifter allt oftare sekretessbeläggs eller på andra grunder hemlighålls för politikerna. Visserligen får vi ibland information via medierna, och det är bra, men som politiker skulle jag föredra att först informeras i de valda politiska organen. Den politiska debatten stryps för att inte störa eller äventyra konkurrensen på sjukvårdsmarknaden. Tilltron till folkvalda politiker och demokratin skadas. Den utvecklingen måste vi gemensamt stoppa!

Håkan Jörnehed (V)
Vice gruppledare Stockholms läns landsting

Kommentera!

| | | | |

Skadegörelse, upplopp – och nu senast skott­lossning. Förorten Fittja har fått flera svarta ­rubriker det senaste halvåret. Nalin Pekgul tycker att vi bör diskutera ett bakomliggande problem som sällan uppmärksammas.

Under hela hösten har det varit oroligt i Fittja och polisen bekräftar att det finns många vapen i området. Men att några skulle dyka upp på en ungdomsgård med minst ett 50-tal ungdomar i lokalen och börja skjuta mot två tonåringar har chockerat alla. De omedelbara reaktionerna är som så ofta när det gäller problem i invandrartäta förorter att ungarna inte klarar av skolan och att arbetslösheten är hög både bland de unga själva och bland deras föräldrar. Men jag ser också ett annat problem som sällan diskuteras. Under många år har jag träffat föräldrar med invandrarbakgrund som har klagat på hur svårt det är att uppfostra barn i Sverige. De brukar säga att det svenska samhället har tagit ifrån dem deras ansvar som föräldrar. De klagar över att så fort de sätter gränser för sina tonårsbarn hotar barnen med att gå till polisen eller ”socialen”. Föräldrar som vill sätta gränser, som jag uppfattar som rimliga, kan vara
livrädda för att Socialtjänsten ska ta ifrån dem deras barn.

Många familjer från Mellanöstern, Pakistan och Nordafrika är vana från sina ursprungsländer att ge barnen mycket frihet när de är små men sätta bestämda gränser när barnen blir större och bättre förstår hur de ska uppföra sig. Så länge som alla i omgivningen har samma regler behöver ingen ifrågasätta dem. När familjerna flyttat till Sverige blir denna barnuppfostran rätt problematisk, eftersom gränserna här sätts i omvänd ordning. Min bild är att svenska föräldrar sätter tydliga gränser redan när barnen är små men ju äldre barnen blir desto mer frihet får de. När barnen kommer i tonåren accepterar föräldrarna att barnen gör revolt. Även om frigörelsen kan bli nog så stormig litar de flesta föräldrar på att de överfört sina normer om vad som är rätt och fel till barnen. I invandrarfamiljerna skapar mötet mellan de två sätten att uppfostra undran och konflikter.

Här behöver samhället ge tydliga signaler om att föräldrar har ansvar för sina omyndiga barn och att de har rätt att till exempel bestämma hur länge de får vara ute på kvällarna. Föräldrarna måste också förstå och kunna lita på att fosterhemsplaceringar kan bli aktuella endast i undantagsfall och att det bara sker mot föräldrarnas vilja om de inte alls fungerar som föräldrar längre. Det här ställer stora krav på kulturell kompetens hos olika myndighetsföreträdare. För samtidigt måste samhället kunna skydda ungdomar som faktiskt förtrycks av sina familjer och till exempel riskerar att bli bortgifta mot sin vilja. Jag är medveten om att det här inte alltid är lätt för tjänstemän som möter familjer med en helt annan kultur än deras egen. Samtidigt är jag övertygad om att en viktig nyckel till lösningen av problemen i de invandrartäta förorterna är att bekräfta det stora flertalet bra invandrade föräldrar och ingripa där det går dåligt.

Nalin Pekgul

Socialdemokratisk riksdagsledamot för valkretsen Stockholms kommun och ord­förande i Sveriges social­demokratiska kvinnoförbund.

Kommentera!

| | | | |

Hyresgästföreningen applåderade i höstas ­regeringens förslag om marknadsmässiga hyror – som innebär högre avgifter för hyresgästerna. ”Det mesta Hyresgästföreningen tar sig an landar misslyckanden”, skriver Björn Alfredsson.

I mitten av oktober 2009 presenterade finansmarknadsminister Mats Odell (KD) ett för landets hyresgäster radikalt förslag: Framtidens allmännytta ska drivas affärsmässigt med marknadsmässiga avkastningskrav. Med på podiet när förslaget presenterades satt ledningarna för Fastighetsägarna Sverige, SABO (allmännyttans branschorganisation) – och Hyresgästföreningen! Alla, inte minst Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman, tyckte det var ett toppenförslag.

Det verkar inte riktigt rimligt att Hyresgästföreningen överger självkostnader till förmån för marknadsmässiga avkastningskrav. Det betyder högre hyror, till och med mycket högre hyror i bristorter. Men, marknadsanpassningen till trots, föreningen tillförsäkras en uppgift i Hyressverige och erbjuds även i framtiden att förhandla de högre hyrorna.

Hyresgästföreningens svårförståeliga handlande är det senaste av många exempel på hur föreningens ledning sätter den egna organisationen och de egna goda villkoren före medlemmarnas bästa. I den här utvecklingen har föreningen blivit arrogant och självtillräcklig.
I min bok Folkrörelse i fritt fall har jag kartlagt föreningen, främst Hyresgästföreningen Region Stockholm, och dess agerande under de senaste åren. Det började med att en mångårig medlem först blev avstängd och sedan uteslöts ur föreningen. Det fortsatte med att Södermalmsföreningens styrelse hotades av suspension, deras medel beslagtogs och deras lokal stängdes. När händelseförloppet granskas i detalj upptäcker man att administrativa finter och stadgebrott varit legio. Till och med skrivelser har förfalskats under resans gång.
Det mesta som Hyresgästföreningen tar sig an, det må vara förhandlingar, hyresstatistik eller utvärderingar, landar i misslyckanden. Men de anställda lever gott på bra löner med utmärkta pensionsvillkor.

En del kanske tänker att det här bara är internt tjafs som inte har någon betydelse utanför föreningen. Men arrogansen har långtgående konsekvenser. Ett exempel får illustrera: Inför valet 2006 försökte den dåvarande politiska ledningen i Stockholm, främst Annika Billström (S), hitta en formel för att ”låsa in” stadens allmännyttiga bostadsbolag för att undvika kommande utförsäljningar och ombildningar i händelse av ett regimskifte i Stadshuset.

Såväl regionledningen som förbundsledningen valde att medvetet missuppfatta Annika Billströms förslag och påstod att hon ville göra kooperativa hyresrätter av hela allmännyttan. Barbro Engman spydde galla över Annika Billström och en veritabel kampanj mot kooperativ hyresrätt bedrevs inom föreningen. Positiva gräsrötter hängdes ut som illojala. Hyresgästföreningens hållning i den här frågan kom att lägga en död hand över bostadspolitiken i Stockholm. Bostadsfrågan blev aldrig en valfråga på grund av föreningen som därmed bidrog till den rödgröna valförlusten.

Inför årets valrörelse kan historien upprepas. Hyresgästföreningen har anslutit sig till den borgerliga hyrespolitiken och bostadsfrågan kommer att lysa med sin frånvaro även i detta val. Politikerna abdikerar för sakintressena, Hyresgästföreningen abdikerar för hyresvärdarna. Hyresgästerna står ensamma i snålblåsten. Det är hög tid att de organiserar sig på nytt.

Björn Alfredsson
Utredare och skribent.
Har lämnat Hyresgäst­föreningen efter 39 års medlemskap.

Kommentera!

| | | | |

Dyra priser och långa bostadsköer gör det svårt för unga att flytta hemifrån. Ledarna för de rödgröna ungdomsförbunden i Stockholm presenterar här fem förslag på hur huvudstadens bostadskris kan lösas.

Hälften av alla unga mellan 20 och 27 år i Stockholms har idag inte någon egen bostad. Bostadsbristen tvingar istället unga till ständiga flyttkaruseller mellan andrahandskontrakt, att bo hemma mot sin vilja eller sova på en soffa hemma hos en kompis under de första terminerna på sin nya utbildning. Enligt Länsstyrelsen i Stockholm halverades bostadsbyggandet i Stockholms län år 2008 och prognoserna visar att bostadsbyggandet kommer att fortsätta ligga på låga nivåer de kommande åren. Under tiden fortsätter Stockholm att öka sitt invånarantal, samtidigt som rekordstora ungdomskullar kommer att vilja flytta hemifrån de kommande åren.

Grön Ungdom i Stockholmsregionen, SSU Stockholms stad och Ung Vänster Storstockholm kräver nu tillsammans att den borgerliga majoriteten i Stadshuset tar ansvar för den alarmerande höga bostadsbristen bland unga stockholmare och börjar bygga bostäder för oss ungdomar och studenter. Vi är övertygade om att det går att bygga hyresrätter med rimliga hyror om den politiska viljan finns – och vi har fem konkreta förslag på hur man skulle kunna göra det.

1) Satsa på hyresrätter med låga hyror
Politikerna i Stockholm borde lära av grannkommunerna – Huddinge kommun har i ett projekt tillsammans med nätverket jagvillhabostad.nu till exempel lyckats pressa byggkostnaderna och färdigställt ungdomsbostäder med länets lägsta hyra för nyproduktion. Genom att ändra ägardirektiven för kommunala bostadsbolag, minska parkeringsnormerna, planera effektivt i lägenheter och trappuppgångar och samarbeta med aktörer som kan ungas boende skulle Stockholms stad kunna följa efter.
Vi kräver ett bostadsmål om 40 000 nya bostäder för de kommande åren och att en majoritet dessa är hyresrätter till en hyra som ungdomar och studenter har råd med!

2) Bygg över Bromma flygplats
Närflyget är omodernt, klimatovänligt och tar dessutom upp stora markytor som istället hade kunnat användas för att skapa nya bostadsområden. Vi kräver att Stockholms stad omedelbart säger upp avtalet med Luftfartsverket, och istället upplåter marken till ett nytt bostadsområde där en majoritet av lägenheterna är hyresrätter, vilket är den boendeform som flest unga efterfrågar.

3) Gör om oanvända lokaler till bostäder
På samma sätt som staden kan överta förvaltningen av fastigheter med en ägare som brustit i underhållningsansvar vill vi att staden övertar förvaltningen av lokaler som står tomma i mer än två års tid för att istället bygga om dem till bostäder för unga. Tomma lokaler som ägs av Stockholms stad bör omedelbart tas i bruk. Med över 200 000 personer i den kommunala bostadskön är det oansvarigt att stora lokaler inte utnyttjas och istället står tomma!

4) Kavla upp ärmarna vid upphandlingar och markupplåtelser
Kommunen borde bli betydligt tuffare vid upphandlingar och vid upplåtelser av mark åt byggbolagen. Genom en offensiv upphandlingspolitik kan man tvinga byggbolagen att pressa sina priser – och genom att ställa krav på att en viss del av nybyggnationerna ska vara hyresrätter med en rimlig hyra, kan vi bygga fler lägenheter som ungdomar, studenter och människor med vanliga inkomster har råd att bo i.

5) Stoppa ombildningarna och utförsäljningarna av allmännyttan
Hyresrätter gör det möjligt för ungdomar utan fast anställning eller föräldrar med två miljoner på banken att flytta hemifrån. De senaste årens ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter har drastiskt minskat andelen lägenheter som ungdomar skulle kunna efterfråga. Den borgerliga strategin tycks vara att ombilda tusentals hyresrätter för att sedan bygga ett fåtal nya lägenheter med hyror ungdomar och studenter inte har råd med. Men det håller inte att fortsätta med ombildningar när det råder en akut brist på hyresrätter. Vi kräver därför ett totalstopp för ombildningar och utförsäljningar av allmännyttiga hyresrätter såväl i innerstaden som i stadens förorter.

Stockholms bostadsmarknad befinner sig i kris och slutsatsen borde vara enkel – vi kommer inte få bukt med bostadsbristen i Stockholm så länge som det inte börjar byggas fler bostäder. Unga har generellt sett lägre inkomster, mindre besparingar på banken och oftare en osäker anställning och är därför beroende av att det byggs hyresrätter med rimliga hyror för att kunna flytta hemifrån. Men för att det ska kunna ske behövs det politiker i Stadshuset som är beredda att på allvar satsa på byggande av hyresrätter som ungdomar och studenter har möjlighet att söka och råd att bo i. Det är tragiskt att den borgerliga majoriteten i Stockholms stad ägnar sig åt att ombilda tusentals hyresrätter, bygga kontor och dyra bostadsrätter snarare än att prioritera bostadsbristen bland unga i Stockholm.
Emilia Bjuggren
ordförande SSU Stockholm

Tove Liljeholm
ordförande Ung Vänster Storstockholm

Annika Hirvonen
språkrör Grön Ungdom
i Stockholmsregionen

Kommentera! [1]

| | | | |

Vid ett politiskt skifte i höst kommer satsningarna för att göra Stockholm – och Sverige – tryggare att intensifieras, skriver tre S-riksdagsledamöter.

Sverige ska vara möjligheternas land och Stockholm möjligheternas stad. Grunden ligger i en politik som ger full sysselsättning. Klarar vi inte jobben, klarar vi inte välfärden. Ungdomsarbetslösheten i länet skenar. Den borgerliga regeringen har drivit en aktiv politik som ökat klyftorna i Stockholm. Utanförskapet som skulle bekämpas har istället ökat. Det behövs en ny regering som står för utveckling, jobb och satsningar på välfärden.

Vi vill skapa ett tryggt samhälle. Utvecklingen i Europa och Sverige visar att mer resurser måste läggas på att bekämpa såväl grov- som vardagskriminalitet. Därför fick rättsväsendet fem miljarder kronor i höjda anslag förra mandatperioden. Vinner vi valet fortsätter våra satsningar på rättsväsendet för att bekämpa brottsligheten och öka tryggheten i Stockholm. Rättsväsendet behöver effektiviseras. Vi vill gå från de 21 länspolismyndigheter som finns idag till en så att förbättringar kan ske av styrning, resursfördelning och administration. Den utvecklingen ligger i linje med de reformer som gjorts inom kriminalvården och åklagarna där de gick från 37 respektive 7 myndigheter till en myndighet under förra socialdemokratiska regeringen. Även det demokratiska inflytandet ska stärkas inom polisen. Sverige behöver en professionell spjutspetsorganisation för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Vi vill därför se en samlad central resurs under rikskriminalpolisen med 200 personer med specialistkunskap, ett svenskt ”FBI”. För att säkerställa en sådan organisation öronmärks 200 miljoner kronor.

Beatrice Asks passivitet kostar skattebetalarna mycket pengar. Underskotten inom rättsväsendet ökar. Kriminalvården skulle kunna öka antalet halvvägshus, något som förbättrar utslussningen efter anstalt och gör kriminalvården mera resurseffektiv. Dessutom kan fotboja som straff förlängas för dem som sköter sig, förslag som kan spara in flera hundra miljoner kronor. Vi vill se fler poliser som kan skapa trygghet på gator och torg. Nyrekryteringen till de kriminella gängen ska minska. Ungdomar som begår brott behöver ha tydliga och snabba reaktioner och insatser för att komma på rätt spår igen. Med ungdomstjänst i kombination med föräldrastöd, drogavvänjning, medling och ett särskilt stöd från socialtjänsten kan kriminella banor brytas tidigt.

Alla skolor i Stockholm ska ha en direkt länk till polisen i form av en lokal kontaktpolis. Dessa ska arbeta brottsförebyggande men också vara dem som i efterhand utreder incidenter och händelser som inträffar i och kring skolan. Målsättningen är att bygga förtroende och relationer.
Fattigdom, arbetslöshet, segregation och utanförskap leder till ökade klyftor. Vi vet att sådana förhållanden även kan leda till kriminalitet. Samtidigt har varje människa ett tydligt personligt ansvar för sina handlingar. Vi kommer att fortsätta att bekämpa brott och de sociala orsakerna bakom brottsligheten. Den borgerliga regeringen prioriterar istället stora skattesänkningar för de allra rikaste. Vi vill göra Stockholm till möjligheternas stad för alla.

Thomas Bodström (S)
Ordförande i justitieutskottet

Maryam Yazdanfar (S)
Riksdagsledamot

Meeri Wasberg (S)
Riksdagsledamot

Kommentera! [1]

| | | | |

Det är inte så lätt för Stockholm att minska koldioxidutsläppen som oppositionen vill göra gällande, skriver Stockholms miljöborgarråd Ulla Hamilton (M) på ETC Stockholm Debatt.

Stockholm har av den europeiska kommissionen utsetts till Europas Miljöhuvudstad 2010, i konkurrens med ett stort antal europeiska städer. Det som gav oss segern var Stockholms ambitiösa planer för framtiden, vårt historiska arbete för en god miljö, stadens låga koldioxidutsläpp, och hur vi engagerar medborgare och företagare i arbetet för att nå våra mål på miljöområdet. Utan stockholmarnas engagemang för en bättre miljö hade vi inte haft den vackra stad som vi idag har.

Idag bor över hälften av jordens befolkning i städer, och städer bidrar till två tredjedelar av världens koldioxidutsläpp. Städer är både en utmaning för framtiden, och en möjlig plattform för fantastiska klimatinsatser. Genom att bygga hållbart, med bostäder som har nära till kollektivtrafik och tunnelbana, har Stockholm till exempel ökat andelen stockholmare i morgonrusningen som åker kollektivt och därigenom sänkt koldioxidutsläppen och samtidigt gjort luften renare. Genom att vi är många människor, på en begränsad yta, kan smarta system för avfallshantering, energi, och kommunikationer byggas för att minimera vår påverkan på naturen. Stadens tjänstemän jobbar idag tillsammans med Clinton Climate Initiative för att just få fram system för att minska städers klimatpåverkan, och vi ser fantastiska möjligheter till global användning.

För en stad bestående av 14 öar och 57 broar, där innevånarna har vatten runt hörnet och som mest 300 meter till närmaste grönområde, faller sig miljöarbetet naturligt för oss stockholmare. Mitt mål som Stockholms miljöborgarråd är att det ska vara enkelt att vara miljövänlig. I det nya miljöprofilerade bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden ska det vara lätt att ha koll på hur mycket energi man använder, koldioxidfri tvärbana ska vara förstahandsalternativet för resor, och husen ska i sig producera elektricitet för sin egen och andras konsumtion. Vi har sett hur något så enkelt som en pedagogisk mätare i varje hem kan sänka energiåtgången med 18 procent – en fantastisk minskning!

Stockholm har satt upp ambitiösa klimatmål: till 2015 ska staden släppa ut max 3 ton CO2 per stockholmare jämfört med 1990 års nivåer, vilket innebär en sänkning med 45 procent. För Norra Djurgårdsstaden är målet 1,5 ton per stockholmare till 2020, ett tufft mål. Detta är mål som vi är fast beslutna att nå. Det handlar här om en stadig utbyggnad av fjärrvärmen, satsningar på kollektivtrafik och cyklister, fler miljöbilar, och hållbart bostadsbyggande. Det är dock inte så enkelt som oppositionen skulle vilja göra sken av. Ingen skulle vara gladare än jag om målet var lätt att uppnå, men bara för att energieffektivisera fastigheter i Stockholms befintliga bestånd krävs idag ca 15 miljarder över 4 år – pengar som vi har lagt i vår budget i form av Stimulans för Stockholm. De lågt hängande frukterna i miljöarbetet är plockade, och nu återstår ett gnetande och hårt arbete.

Under Miljöhuvudstadsåret är det mitt mål att föra ut det framgångsrika arbete som vi har drivit i Stockholm när det kommer till koldioxidminskningar, kollektivtrafik och hållbart byggande. Vi vet redan idag att många utländska besökare gör studiebesök till vår stad för att lära sig mer om miljökunnande, och det kommer bara att öka under 2010. Tillsammans med näringslivet kan Stockholm utveckla nya smarta lösningar, med fokus på en hållbar utveckling av Stockholm. Fokus ska ligga på hållbart byggande och energianvändningen i våra hus. Målet är solklart: Stockholm ska alltid vara europeisk miljöhuvudstad, och tillsammans med företagen i Stockholms stads klimatpakt kan vi klara det.


Ulla Hamilton
Miljö- och trafikborgarråd (M)

Kommentera! [2]

| | | | |