Jonna Simas blogg

Kulturjournalisten Johanna Koljonen skrev i förra veckan en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter om att hon har skaffat städhjälp i hemmet. Hon jobbar för mycket för att orka och hinna med att städa. Dessutom har hon astma och råd med tjänsten, var motiveringen. Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, skrev en skarp kommentar (12/6): ” En kulturradikal feminist – det är i alla fall så jag lärt känna henne – ska inte aktivt legitimera att samhället skiktar sig i herrskap och tjänstefolk.”

Jag håller med Åsa Linderborg. Inte bara ur moralisk synpunkt utan också för att det handlar om en politisk prioritering som jag är emot. 2010 betalade Skatteverket ut 1,3 miljarder för rut, endast 3,3 procent av svenskarna utnyttjade skatteavdraget.

Men det var också en annan mening som skavde i Johanna Koljonens krönika. Hon skriver att hon ”aldrig jobbar under 60 timmar i veckan och ofta betydligt mer”. I söndags intervjuade TV4 Isabella Löwengrip, känd som bloggfenomenet Blondinbella (som för övrigt planerar att starta en friskola). Hon berättade att hennes liv är föga glamoröst eftersom hon ”jobbar dygnet runt”.

Att säga att man jobbar hårt och långa arbetsdagar ses i dag som meriterande i vissa sammanhang. Den moderata arbetslinjedoktrinen innebär inte bara att alla ska jobba utan alla ska jobba hårt. I själva verket är svenskarnas ökande övertidsarbete ett strukturellt samhällsproblem. 2009 jobbade vi 4,2 miljoner timmar övertid. Det motsvarar 103 000 heltidstjänster i arbetstid, enligt TCO. Samtidigt ligger landets arbetslöshet på omkring åtta procent. Det politiska samtalet borde i stället handla om hur den samlade övertiden skulle kunna växlas in mot minskad arbetslöshet. Det borde även handla om att vi ska jobba mindre för att få mer tid för vår familj, vänner – och den egna smutsen hemma.

Det har varit mycket om Kungen den här våren. Umgänget med bedagade kändisar, försupna bratgubbar och kanske möjligen också kriminella är minst sagt olämpligt för en statschef. Hans vänners kvinnosyn (”kaffeflickor”) är förkastlig. Att det borde finnas någon form av revisionsmyndighet som kan granska hovets ekonomi och förehavanden är uppenbart. I dag är den kungliga institutionen som en stat i staten, där vanliga lagar och regler av någon anledning inte är gällande.

Aftonbladet och TV4 har gått hårdast åt i sin granskning av och kritik mot kungahuset. Kolumnisten Peter Kadhammar skrev en krönika härom veckan om det många tänker men få vågar säga: ”Sverige har en statschef som har svårt att uttrycka sig muntligt. Knappt en mening han yttrar är rak och enkel att förstå. Det är naturligtvis bekymmersamt eftersom hans yrke är att representera. (…)Ska vi ha en sådan kung? Tar vi inte vårt styrelseskick, vårt land, på större allvar?”

Visst kan varenda människa med empati känna för kungafamiljen i den situation deras pappa och make har försatt dem i. Hela historien med strippklubbar, komprometterande bilder, vänsterprassel och dealande med gangsters är pinsam och tragisk. Men det har framför allt gjort det tydligt att ett modernt Sverige bör införa ett demokratiskt statsskick. För Kungens, hans familjs och Sveriges skull: Inför republik nu!

Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting vill inte höja landstingsskatten för stockholmarna. Men avgifter drar de inte sig för att höja. Det är det som kallas ideologi. I veckan beslutade alliansen att ett läkarbesök på vårdcentralen ska höjas med en femtiolapp till 200 kronor, och att SL:s periodkort ska höjas med 100 kronor från och med september. Åkkortet kommer då att kosta 790 kronor. "Hundra kronor, det är tre chipspåsar", kommenterade finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) höjningen i en intervju med tidningen Stockholm City.

Men för en familj med två tonårsbarn innebär det 4 800 kronor i ökade utgifter per år. Inte heller detta bekymrar Rosdahl som drar alliansens favoritmantra om jobbskatteavdraget. "Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken", fortsätter han i City.

2009 tjänade Torbjörn Rosdahl 1 107 186 kronor, enligt SVT:s Valpejl.

Sannolikt har han sedan dess fått en viss löneförhöjning. Med regeringens fyra genomförda jobbskatteavdrag har finanslandstingsrådet fått drygt 2 000 kronor mer kvar i plånboken varje månad. Med den inkomsten är en hundring ingenting, bara "tre chipspåsar". Per Schlingmann kan ha hur många pr-kurser som helst för sina partikamrater. Världsfrånvända moderater avslöjar sig alltid ändå till sist.

Jippo eller jippi, omdömena om politikerveckan i Almedalen är många. Säga vad man vill, men visst har temperaturen i valrörelsen höjts betydligt den gångna veckan. Vänsterpartiet bytte i måndags namn till Välfärdspartiet och i Aktuellt-sändningen på kvällen sa Lars Ohly att han ”hatar uttrycket välfärdens kärna”, det begrepp som Alliansen effektivt försöker att etablera. I vänsterns välfärd ingår att känna sig trygg om man blir sjuk eller arbetslös, där ingår också rätten till bostad och fast jobb, menade Ohly.

Exakt så ska de rödgröna bemöta alliansens retorik. Tydliggöra skillnaderna. Visa möjligheterna för en annan verklighet. Aldrig har man heller sett statsminister Fredrik Reinfeldt tala så i affekt som under sitt Almedalstal i söndags.

Han bjöd på ovanligt yviga gester och starka brösttoner. Men hur löd hans budskap? Sällan har det orwellska nyspråket känts mer påtagligt. Moderaterna är ett parti för alla, Socialdemokraterna är opålitliga och fackförbunden är ett särintresse, menade Reinfeldt. Det är typexempel på den nya pr-tonen i svensk politik.

”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt”, går den satiriska visan. Men jag undrar ändå hur så pass många människor som uppenbart inte gynnas av alliansens politik ändå köper den konserverade gröten? Moderaterna har med dagens nioprocentiga arbetslöshet misslyckats med sin arbetslinje. Och det där skatteavdraget åts snabbt upp av höjd a-kassa och höjda priser inom vården och kollektivtrafiken. Ökat har även rädslan för att bli sjuk eller arbetslös. De största vinnarna på alliansens politik är de som redan för fyra år sedan hade en bra livssituation.

Naturligtvis vill inte Fredrik Reinfeldt prata om de faktiska resultaten av sin politik, då skulle ju färre rösta på Moderaterna. I stället säljer han in en skenberättelse på samma skrupelfria sätt som fabrikörer på 1940-talet sålde vassla och sågspån på burk till folket och påstod att det var ätbar föda.

Jonna Sima