Helena Gustavssons blogg

Alla är konsumenter. Den som vill förändra något använder sitt magiska trollspö: konsumentmakt. Vill man ha obesprutade grönsaker säger man det till sin lokala matbutik, vill man ha närproducerat åker man med SL till närmsta bonde, vill man ha kläder som garanterat inte tillverkats av femåringar i Bangladesh så köper man en fyra gånger så dyr tröja tillverkad av svensk hampa. Poff, så är alla mindre bra produkter borta.

Den största konsumenten av alla är Det offentliga. Svenska staten och landets kommuner och landsting handlar inte så ofta – men när de väl gör det blir notan hög.

När Sigtuna förra året skulle förhandla om de kommande årens matinköp bestämde kommunen sig för att ställa krav i upphandlingen gällande miljö- och djurskydd. Djuren skulle inte få ha transporterats längre än åtta timmar till exempel, och de skulle bedövas innan avblodning. Köttet skulle vara antibiotikafritt i möjligaste mån. Kommunen ville också ha möjlighet att i samband med skolbesök köpa en del frukt och grönt från närliggande gårdar.

Ap-ap-ap, sa grossisten Servera.Bolaget överklagade upphandlingen med motivationen att kommunen inte bevisat att en god djurhållning ger högre kvalitet på den färdiga produkten, köttet. Skäl som ”bara” är etiskt grundade och bygger på svensk djurskyddslagstiftning ska inte tas i beaktande anser Servera, enbart EU:s minimumregler ska gälla. EU anser däremot att hårdare krav får ställas.

Det är ingen engångsföreteelse. Servera ”överklagar systematiskt beslut av kommuner som ställer krav på sina leverantörer att livsmedel ska komma från djur som hanterats enligt vår gemensamma etiska värdegrund” skriver två SLU-forskare i en debattartikel i GP.

Flera fall har gått till domstol. Hur många kommunala kostchefer har låtit bli att ställa krav för att slippa riskera att bli indragen i en långdragen rättsprocess?

Dom i Sigtunafallet väntas om några veckor och kommer att bli prejudicerande.